skitstövlar och stövletter

Vecka 5... Egentligen vecka 6, beroende på hur man räknar.
I slutet på förra sommaren var jag odödlig, osårbar, stark, hoppfull och ett självförtroende som inte var av denna värld.
Jag kunde sitta hemma och filosofera över totalt ovidkommande saker som vilken tröja jag skulle ha på mig till festen nästa helg o.s.v. Allt var så okomplicerat! Kanske ytligt?
Här kommer den största klyscha ni har hört och det är nästa så jag kräks när jag säger det, men A gav mig en mening med livet.
Han gav mig djupare tankar, känsla och mål.
Nu är jag singel igen och längtar så frenetiskt efter den där bekymmerslösa prtyprinsessan igen. För jag vet att jag måste komma dit för att kunna komma vidare igen. Jag känner igen alla faser, gick ju igenom dem för inte alls så länge sen. Men den där jävla processen är ju så jävla lång! Och seg! Och förbannat jobbig och tråkig!

Först ska man sitta hemma och grina tills man spyr. Check!
Sen ska man börja orka ta sig upp och eventuellt gå till någon kompis och dricka kaffe, och grina där istället. Check!
Sen ska man intala sig att man är osårbar och odödlig och gå ut på krogen och dricka sprit tills man spyr, för att sen grina tills man spyr, för att man inser att man inte är redo för krogen än. Check!
Sen ska man ha en period av innesittande och sängliggandes ett tag för att man inte klarade av att gå på krogen utan att grina. Check!
Sen ska man ut på krogen igen och söka upp en snygg kille att ha totalt meningslöst sex med. Inte för att man vill, för det vill man inte, man vill bara ha sin skitstövel tillbaka, utan "bara för att". Check!
Och som om man inte mått tillräckligt dåligt, ska man upprepa denna gå-ut-på-krogen-och-försöka-känna-sig-odödlig-procedur ända tills man klarar av att inte grina.

När man kommit så långt, har det gått ca 2 veckor. Perfekt. Det är de längsta två veckorna i hela ens liv.
Sen är det meningen att man ska börja bli arg, och inte ledsen längre. Inte check!
Sen, mina vänner, börjar allt om igen! Ända tills odödlighetskänslan inte längre är intalad utan verklig.
Antal gånger av upprepad process beror på hur staka känslorna var, om ångest tillkommit som en liten extra krydda för att göra det hela ännu jävligare, hur livet ser ut i övrigt, och hur stor skitstöveln var som man blev dumpad av, och hur hans beteende ser ut.

Han kan vara den förstående skitsöveln och vill trösta, han kan vara ett riktigt praktarsel och spela på dina känslor. Han kan vara skitstöveln som inte bryr sig och verkar gå under jorden (den bästa av alla skitstövlar) och så har vi den där skitstöveln som inte kan lämna dig ifred och repektera att du vill gråta ifred!
Alla är skitstövlar om ni undrar. Här refereras alla män som skitstövlar, oavsett hur underbara de än må vara.

Jag har under en ofrivillig empirisk undersökning kommit fram till att den där skitstövlen som gjorde slut, ofta är en blanding av alla de ovanstående typerna. Men å andra sidan är inte vi kvinnor ett dugg bättre, vi beter oss också dumt och dåligt eftersom vi är sårade. Precis som män reagerar när de är sårade och ledsna. Är övertygadom att män säkert kategoriserat in oss kvinnor i olika typer av vad det då borde vara mer passande: skitstövletter.

Det finns de med stilettklack, som inte har någon pardon i sitt sätt över huvud taget. Sticker där det gör som mest ont. Det finns väl de som faller under kategorin kängor, som jag antar inte är ett dugg bättre.. Bara klampar på och över eventuella känslor. Sen borde det även finnas något som kallas för ballerinatypen. Den skulle väl då antas vara mer mjuk i sitt sätt... kanske inte riktigt lika hänsynslös som stiletten eller lika okänslig som kängan.

Men vad vet jag. Klockan är ju bara tre på natten. Men jag kan ju lika gärna yra om stövlar och stövletter istället för att försöka lösa frågan om cancer eller världsfreden, för där är jag helt chanslös.

Sov Gott! Nu blir det en tripp till medicinskåpet. Tro mig, det behöver jag.

Kanske

börjar det röra på sig nu?
Inte känslomässigt naturligtvis. Lika störd som tidigare, men med jobb och lägenhet... kanske inte så mycket med jobb, men med lägenhet..
Det rör alltså inte så jag jävla mycket på sig ändå om jag tänker efter...