Svår kamp

mellan hjärta och hjärna just nu.
När det kommer till kärlek, är det smartast att tänka med hjärtat eller hjärnan?
Kärlek är ett pekuliärt ämne. Så vad är då rätt?
Man kanske skulle attackera dessa funderingar ur ett mer vetenskapligt, metodiskt perspektiv. Vilka är respondenterna och hur är det egentligen med interbedömarreliabilitetn när det kommer till att utvärdera resultatet, när det handlar om något så subjektivt som kärlek?
För att reda ut hurvida det är bäst att använda sig av hjärnan vs hjärtat när det kommer till att fatta beslut om kärlek, skulle man behöva utvärdera en rad olika variablar. Och hur många variablar finns det inte att ta hänsyn till i fråga om kärlek, och de förändras ständigt, vilket gör det hela ännu mer förvirrande!
Hur tusan ska man kunna utreda kärlek, vetenskapligt? Alltså vetenskapligt får stå för hjärnan. Hjärtat tänker inte i termer som "hur tusan ska jag göra med interbedömarreliabiliteten?"
Så, när det kommer till kärlek är det alltså hjärtat som får stå för beslutsfattandet.
När kärleken går sönder, är det hjärtat som gråter.
När man kuggar på en tenta får man huvudvärk. Dessa två organ har alltså två helt olika användningsområden, Man ska alltså inte lägga över hjärtats uppgifter på hjärnan och tvärt om. Även om man inför en tenta kan tänka: jag skriver det som först kommer över mig. Känsla är oftast rätt. Men om jag inte minns fel, är det visst vetenskapligt bevisat att det inte är så...
Vilket egentligen bara förstärker att man inte ska mixa dessa organs olika användningsområden.
Hjärtat vinner rond 1
Damn!

Det gör ont...

Så fruktansvärt jävla hjärtskärande ont...
Det är jobbigt när hjärtat börjar slå så där fort igen.
Alla jobbiga känslor, frustrationen, gråten (the ugly cry) rastlösheten, tomheten sköljer över mig som den värsta tsunamin.
Jag vill skrika högt och hysteriskt. Jag vill ha sönder saker, kasta porslin omkring mig som en galen.
Vi hade "oss" på lånad tid. Vi lekte en lek utan spelregler. Eller så kunde vi dem bara inte. Vi har tassat på tå, låtsas, funderat i det tysta.
Jag är tom.
Han är borta igen.
Han fattas mig...

Kom och killa mig på ryggen, ruff ruff ruff ruff!

Det är så underbart, när du killar mig på ryggen, åh så rart vi har´t...
Ruff ruff ruff ruff...

Vad som helst kan hända i Twilight Zone... Folk som citerar Rober Broberg dagen efter och när man kan gå in på sitt eget rum och vara deprimerad! Ruff ruff ruff ruff!

Jag har tydligen lyckats med mitt mission jag satte ut för mig sjäv detta år.
En ung, sexig, söt, snygg bitchig blondin som jag kan väl inte annat än lyckas? Jag är ju verkligen the toast of Twilight Zone, åtminstode borde jag vara det, för jag är ju bäst och skulle någon säga något annat så kör jag väl bara på med min vanliga bitchiga stil, typ något i stil med: Fuck off, I´m fabulous!

Agsressivt? Jag? Nee...
Jag är ju bara Gro. Jag är den jag alltid har varit (med några få ändringar av mitt yttre, som naturligtvis påverkat mitt inre, men jag har ju inte bytt personlighet helt plötsligt. Nej, bara vissa ändringar i sömmen har gjorts). Naturligtvis har -30 kg påverkat mig, männen verkar gilla mig mer, sexet har blivit bättre, drinkarna har blivit gratis, dricksen ges i större summor o.s.v. Men det är ju också det priset man får "betala" när man rättar till sina yttre sömmar.

Men vad händer med personer som förändrar sitt yttre?
I TZ verkar det vara en bra sak om man går upp 15 kg och blir ful. (man blir inte ful per automatik bara för att man går upp 15 kg, med "blir ful" menar jag slutar bry sig om sitt yttre). Vad händer då med mig, som gått från söt, till bombnedslag? jag är ju verkligen något att se. Vilka dömer mig då?
Och vilka har just nu, under tiden de läst denna text, just dömt mig för att jag referarar till mig själv som ett snyggt, sexigt bombnedslag?
Och vad är det ni egentligen dömer mig för?
So long friends

2009-01-31

Hade sedan länge bestämt med Peter att jag skulle ha inflyttningsfest just detta datum. Men det blev en utflyttningsfest istället. Började lördagen med att städa lite och fixa sovplats för "utomstadarna" Sen bar det av ner till stan för att skriva kontrakt på nya lyan! =)Sen en mycket trevlig lunch med de älskade och saknade föräldrarna!

Efter det bar det iväg hem igen och invänta patypatrullen, bestående av en Ida från Motala, en Peter från Stockholm, en Frida från Södertälje och en Tony från Kristinehamn. Fler tillkom lite senare, men större delen av de tilltänkta festdeltagarna var trötta, sjuka eller jobbandes.

Den farliga bålen blandades till och jag och Frida högg naturligtvis in direkt på jordgubbarna. Det är ju bättre att tugga i sig alkoholen än att dricka den, kanske i hopp om att få en midsommar-03 déjà vu fast exklusive den tidiga däckningen. (Jag tror vi fastställde att det var 03...)
Medan Ida, Jocke och Peter hade förtroliga samtal om barnuppfostran och om vad de sett i senste avsnittet av "Debatt" pratatde jag och Frida om mer lättsmälta saker.

Alla var vid gott humör och det blev framåt kvällen mer och mer prat om gamla minnen. Det brukar bli så när Ida är här. Vi har haft så många roliga bus för oss. Kommunikationen var naturligtvis lika rak och välriktad som vanligt efter 5 glas vin. Alltså inte alls. Samtalen bestod mest av: va? vem? jasså hon? eller va sa du? Va? pratar du med mig? Vilken Patrik? känner jag en Patrik? jasså hon känner an Patrik? vem är Patrik? va? Följt av hysteriska skratt, ni vet sådana där skrattattacker som bara inte vill ge sig, så man får ont i magen och knappt kan andas! Ungefär en sådan attack varje halvtimme blev kutym. Till slut blir ju allt roligt. Hysteriskt roligt. Till slut räckte det med en blick för att man skulle bryta ihop av skratt.

Vi skrattade lika mycket åt själva minnet som för tillfället diskuterades som åt alla missförstånd. Tony och Peter såg ut som om de satt och tittade på en tennismatch, för vi bubblade och pratade och skrattade i mun på varandra, använde uttryck som ingen mer än vi förstår. Första timmen såg de ut som fågelholkar. Jocke är ju gammal i gemet så han hängde med rätt bra!

Framåt 23:00 tyckte vi att det var dags att dra sig. Koriander hade vi bestämt oss för. Väl därinne beställde Tony något som kallas "snöboll". Jag och Ida smakade, efter en sekund slängde vi oss över bardisken och skrek "vi vill ha en varsin snöboll!" som om det gällde liv eller död. Bartendern förstod nog allvaret i situationen och blandade för glatta livet.

Efter lite spanande hit och dit blev det snack och prince på terassen med Frida. Vi hade ju så mycket som var tvungen att avhandlas. Om Peter, Tony, sex, relationer, lek eller inte osv. Sådant som måste avhandlas mellan två kusiner efter 3 liter vin och en och annan snöboll. Efter det letade vi upp resten av patrullen. Trodde jag skulle hitta Ida hånglandes i ett hörn med nån stjärna för kvällen, men hon och Peter stod och dansade snällt på dansgolvet. Tror jag. Minns inte så noga. Det viktiga i den här meningen är att Ida i alla fall var snäll och beskedlig och inte alls någon bitch 2009... vad hände? Kanske 2 barn och ansvar? Åldern?

Mat stod på schemat efter krogen. Burger King och där va det någon som tog en tjej bakifrån. Men det va så mycket folk så det va ingen som märkte. Vart va vakten då? Fast det var ett skämt naturligtvis, som vi skrattade åt hysteriskt och länge. Efterson hysteriska skrattattacker tydligen var ledorden den här kvällen. Om jag var en person som bara betraktade oss på avstånd skulle jag tro att vi alla rökt något som inte bara bestod av nikotin eller knaprat något uppåtchack av något slag. Alla skrattade hysteriskt, vimsade runt, snubblade och skrattade lite till, tjoade och tjimmade som aldrig förr, den ena värre än den andra.

Taxi nästa. När vi stormar in i taxin, Ida först in i baksätet och jag efter, utbrister hon: Gud vad här liktar stearin! Frida har då hunnit placera sig i det andra baksätet. Jag känner efter lite och tycker nog också att det luktar stearin och säger "han kanske har en fetisch!" Vad jag nu fick det ifrån, det kan ju tyckas långsökt att bara för att det luktar stearin i taxin så har chauffören en fetisch. Men i min snöbollsdränkte hjärna tyckte jag att det var en utmärkt förklaring! Så jag häver mig över sätet och tror att jag "viskar": fråga honom om han har en fetisch! Frida i sin tur häver sig över nästa säte och frågar chauffören om han har en fetisch? I Fridas snöbollsdränkte hjärna hade fantasin satt igång, och jag tror att hon funderade över om det var blockljus eller värmeljus? och om det är blockljus är det ett sånt där stort ljus med 3 vekar. Om jag inte missminner mig tog hon upp detta till diskussion med chauffören!
Chauffören körde rally mellan husen, förmodligen för att han tyckte vi var riktigt jobbiga och ville bli av med oss eller för att vi hade nosat oss till sanningen.
-Fetischen!

Väl hemma tittade vi på Gardell, Bamse och annat skoj fram till kl 04:30 Sedan blev Bernstadsgatan 18 BigBrother-huset. Frida och Tony tyckte att det skulle ta Ida ungefär 30 sekunder för att somna. Men det gjorde det inte. Hon hörde allt! Eller hörde hon verkligen allt?

Mamma Ida gick ju naturligtvis upp kl 09:30 så det var ju bara för resten av patrullen att kliva upp då. Förutom Tony som gick och lade sig igen för att sova en sissådär 2 timmar till. Men han är ju också äldst och får dispans.
Söndagen var om möjligt ännu roligare än lördagen. Vi låg som klubbade sälar alla 5 i soffor och säng och skrattade åt kvällen innan. Om varför vi hastigt och lustigt lämnade Koriander, chauffören med fetischen, (och hur Frida hade broderat ut hela scenariot för alla, inklusive chauffören) om att Ida inte alls somnade 30 sekunder efter att hon lagt ner telefonen, om kaninjävlen som fick smaka bly och om det stilla vemod man känner vid ett vårregn...

Kommunikationen var naturligtvis lika rak och välriktad som vanligt en bakfull söndag. Jag vet inte hur många skrattattacker jag har haft idag, men om en gott skratt förlänger livet kommer jag att bli minst 300 år.
Till slut vet jag inte vad vi skrattade åt. Det började med att någon fick en attack, oftast jag eller Frida. Den andra börjar skratta bara för att den första skrattar, och som dominoplattor faller en efter en in i en egen attack. Som kvällen innan, gick det inte mer än en halvtimme mellan dessa hysteriska attacker, och jag förstår verkligen inte var det var som var så jävla roligt, men vad fan spelar det för roll. Hellre en skrattattack än en ångestattack!

Jag har som vanligt ett antal blåmärken över hela kroppen. Det räcker ju med att jag ser en vinflaska och tänker asfalt så har jag ju blåmärken. Jag är klumpig och snubblar över icke-existerande saker till vardags, hur är det med balans och avståndsberäkning efter en flaska vin tror ni? Jag är öm i hela kroppen och funderar över vart alla blåmärken kommer ifrån! jag kan inte minnas att jag stod varken på näsan eller huvudet eller någon annan kroppsdel heller för den delen. Jag har träningsvärk i magen efter alla skrattattacker och ett och annat skrubbsår. Hur? Jag har inte en susning! Men roligt har jag haft och det har varit underbar att ha Ida här igen och det ska tusan inte dröja förrän jag sitter på ett tåg till Motala!Lika underbart va de att få freaka out med Frida, träffa Peter och de andra också naturligtvis.
Puss på er mina underbara!