Svår kamp

mellan hjärta och hjärna just nu.
När det kommer till kärlek, är det smartast att tänka med hjärtat eller hjärnan?
Kärlek är ett pekuliärt ämne. Så vad är då rätt?
Man kanske skulle attackera dessa funderingar ur ett mer vetenskapligt, metodiskt perspektiv. Vilka är respondenterna och hur är det egentligen med interbedömarreliabilitetn när det kommer till att utvärdera resultatet, när det handlar om något så subjektivt som kärlek?
För att reda ut hurvida det är bäst att använda sig av hjärnan vs hjärtat när det kommer till att fatta beslut om kärlek, skulle man behöva utvärdera en rad olika variablar. Och hur många variablar finns det inte att ta hänsyn till i fråga om kärlek, och de förändras ständigt, vilket gör det hela ännu mer förvirrande!
Hur tusan ska man kunna utreda kärlek, vetenskapligt? Alltså vetenskapligt får stå för hjärnan. Hjärtat tänker inte i termer som "hur tusan ska jag göra med interbedömarreliabiliteten?"
Så, när det kommer till kärlek är det alltså hjärtat som får stå för beslutsfattandet.
När kärleken går sönder, är det hjärtat som gråter.
När man kuggar på en tenta får man huvudvärk. Dessa två organ har alltså två helt olika användningsområden, Man ska alltså inte lägga över hjärtats uppgifter på hjärnan och tvärt om. Även om man inför en tenta kan tänka: jag skriver det som först kommer över mig. Känsla är oftast rätt. Men om jag inte minns fel, är det visst vetenskapligt bevisat att det inte är så...
Vilket egentligen bara förstärker att man inte ska mixa dessa organs olika användningsområden.
Hjärtat vinner rond 1
Damn!