Någon att stå still med..

Ibland vill man bara stå still med den man tycker om... och jag vill stå still med Andreas...
När det inte finns någon rastlöshet eller frustration över att det måste "hända" något i förhållandet. När man är nöjd med att bara "vara" med den man är tillsammans med. Det är en underbar känsla av att ha hittat rätt...
Det finns inga frågeteckan, man känner sig bara tillfreds av att vara tillsammans och njuter av att vara lycklig...
Skynda långsamt är ett bra koncept. Det ger en tid att hitta varandra och sig själv i relationen. Den här gången har jag verkligen skyndat långsamt. Vi tycker om varandra jättemycket, men vi bor inte ihop, har inte ens bytt nycklar. Men vet ni vad? Det gör mig absolut ingenting, tvärtom, det ger mig lugn. Det betyder ju inte att vi tycker om varandra mindre för att vi inte har flyttat ihop eller planerar vår framtid som om den vore gemensam... Allt kommer med tiden, och att "se tiden an" som annars var ett så hatat ordspråk i min värld är faktiskit riktigt bra...
Det finns ju dem som flyttar ihop och förlovar sig inom ett halvår, och det behöver inte vara fel. Man gör det som känns rätt, och det är individuellt. Det finns ingenting som säger att det håller längre bara för att man väntar och tar det lite piano, lika lite som det är några garantier för att det kommer att hålla bara för att man har villa, volvo och vovve inom tre månader...
Jag har alltid trott att om det är rätt, då dår det fort! Då har man hela paketet i ett naffs!
Nu har jag bytt prespektiv... Det kan vara lika rätt att bara tycka om varandra utan alla dessa attribut och måsten, om inte ännu mer rätt...Alla dessa saker som förväntas hända i ett förhållande tycker jag är jobbigt, ett slags nödvändigt ont. (förlovning, flytta-ihop-procedur osv.) Jag ser det nog som en press och att det ska vara så. Jag vill att det ska falla sig naturligt, och med Andreas känns allt naturligt och jag känner ingen som helst press från honom. Han har inga orimliga krav eller föreställningar om hur det "ska vara". Det är tur att vi alla är olika, men jag har haft tur som har hittat en man som är lik mig i den här snårskogen med allt tyckande hit och dit. Jag mår bra...

Blue pill, or red pill?

Jag vänder ut och in på mig själv, jag kämpar febrilt för att vara alla till lags.
Det känns som om jag förlorat mig själv helt och hållet. Många säger till mig att jag är inte mig själv längre, "du är så annorlunda när hon är med" "du är inte dig själv när han är med" "du är tillbakadragen när han är med" "du flamsar när hon är med".

"Du har skalat av nästan hela din personlighet"

Jag försöker så mycket, jag är så rädd för att inte vara till lags att jag blir mer och mer intetsägande. Mitt jag börjar anta en gråaktig ton... ju mer intetsägande desto färre fel gör man väl... Är det inte så? Om man är tyst säger man ju åtminstone inte fel saker...

Det spelar inge roll hur mycket jag tänker på vad jag säger eller hur jag säger det, så blir det fel.
Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker tänka efter före, för att det inte ska bli fel.. så blir det fel i alla fall..
Det spelar inge roll hur mycket jag än försöker modifiera mig själv, göra om, ta bort egenskaper jag vet inte är önskvärda, lägga till med saker jag vet uppskattas, tycka om eller ogilla de rätta sakerna, diskutera de rätta ämnena, ha de rätta ambitionerna... Jag misslyckas i alla fall.
Jag verkar vara otillräcklig i alla relationer jag tar mig för.

Det enda jag verkar lyckas med är tentorna i skolan, men vem kan vara lycklig över ett VG i tid och evighet?
Hur i helvete blev det så här?
Vart finns svaren? Vad är rätt?
Jag vill inte vända ut och in på mig själv längre... jag vill veta vad som händer om jag tar det röda pillret.. och vad som händer om jag skulle ta det blåa...

Always in the rain

Varför blir man alltid sams i regnet? Alltid i regnet...
Han/hon kom gåendes i regnet.. alltid i regent... Varför?

Våren...

Just i dag är det vår i alla fall... I morgon är det väl snöstorm, drivis och 20 grader kallt!
Det är underligt vad lite sol och fågelkvitter kan göra för humöret! I dag har jag och moster druckit kaffe i skärgårn, njutit av solen och räknat gula bilar. Ännu mer underligt är att det verkar finnas så många fler gula bilar på våren och sommaren än under resten av året.

Längtar efter de där ljumma sommarkvällarna, när det räcker med att ta med sig en tunn kofta när man ska ut på kvällen, nattdoppen, grillfrster ända fram till morgonen, ljust dygnet runt, varma sommardagar med glittrande vatten, stekheta klippor, flipflop istället för strumpor och skor... tunn klänning istället för jeans och jacka..
Förhoppningsvis bara några få månader kvar... Längar efter att uppleva sommaren med Mister... Tror han är en riktig badpojk. Precis vad jag behöver! Ett blötdjur till pojkvän =) Kan bli ganska tråkigt att bada själv... Mitt blötdjur till kusin är ju inte alltid hemma och håller mig sällskap.

Kan i och för sig bli en ganska tråkig sommar eftersom den här lilla fröken förmodligen kommer att bada mer i jobb än i det glittrande vattnet.. men men... Värmen och solen får man ju i alla fall gotta sig i trots att man jobbar.

Puss på er och njut av solen medan den är framme!