Byter sida

Kommer att fortsätta min bloggning på www.myspace.com/grostahlang
Syns!
LOVE/Gro

If the silence takes you then I hope it takes me too

Vissa saker sitter tydligen jävligt långt inne. Hur svårt kan det va?
Jag vill inte planera, men vill ha ordning. Jag vill inte veta, men inte sväva i ovisshet. Jag vill inte ha sanningen, bara svar. Jag vill inte ha illusionen, bara drömmen.
Hopplösa situationer är min specialitet. Har snart examen i plågade konstnärssjälar och hemska tanke, jag tror att jag är en själv! Jag tror att jag kan vara svår att ha och göra med ibland. Vilket är en helt ny insikt för mig så här på äldre dagar...
Måste ta mig i kragen här nu och leva upp till mitt nyårslöfte inför 2009.
Jag vet hur det blir. Story of my life... It is no more

Så jävla uppstyrd

Ska tenta 15-poängare, samtidigt som jag ska läsa psykologi C, samtidigt ska jag klämma in en nätt B-uppstas i det också.
Mitt upp i detta ska det tydligen börja tränas också. Tydligen ska jag hinna jobba lite emellanåt också. (ehh...?)
Men jag är en jävel på att prioritera så jag kommer att ha all tid i världen över att sitta och bejaka den rena excistens, dricka massa vin, umgås med vänner, organisera Göteborgstrippen för att yra runt på liseberg samt göra över med onödigt massa pengar på skor (inte förrän september) åka och se Pink såklart (fast det är ju inte förrän i nov) planera inför backpackingsemester (inte förrän i februari).
Sova ska jag väl göra någon gång ibland också. Funderar på att strunta i allt vad tid och rum heter under hösten och bara planera runt föreläsningarna. Det här med att sova på natten och vara vaken på dagen är ju löjligt. Får man ett infall att läsa på om interbedömareliabilitet kl 04:00 en torsdagmorgon så borde väl det vara helt ok.
När allt detta är genomfört står jag där med min magisterexamen i handen och det är fritt fram för vad som helst. Stockholm? Göteborg? Malmö? Eller kanske Uppsala? Eller vart fan som helst! Vägen är spikrak. Gött.

Hoppas jag inte glömmer de ekologiska solrosfröna till gröten i morgon.

Time still exists..

Går tiden framåt? Eller går den bara?
Beroende på vad vi gör med den kanske...
Allt är styrt av tiden. Ständigt sneglandes på klockan. Tider att passa. Inte komma försent. Tidtabeller är det värsta jag vet. De stämmer dessutom nästan aldrig.
Så ibland upphör tiden att vara viktig. Den blir flytande... För en liten tid spelar tiden ingen roll. Vad jag önskar att det alltid kunde vara så. Tiden kan väl bara få stå stilla från och med nu? Bara en liten stund?
Tid... Tid kan ödelägga så mycket. För lång tid kan passerar. Tid kan åstadkomma så mycket. Att lägga tid mellan verkligehetn och vissa beslut kan gynna situationen. Man kan behöva tiden för att tänka. Men slösa inte tiden, den tar slut någon gång...

zsa zsa zsu...

på riktigt...
Damn! Typ! Som fan!

alla väggar bär till rasering och rakt in i hjärtat

En del går rakt in hjärtat...
Ibland bara vet man att man är förlorad...
Alla skyddsnät man skapat för sig själv, av ek eller inte, alla murar, alla undanflykter, alla tänkabara bortförklaringar är förgäves. Murar är till för att raseras, regler är till för att brytas. Det ska bara göras av rätt anledning. Ibland finns anledningen där, mitt framför näsan på en. Då är det bara frågan om man har modet att hoppa eller inte. Vara eller inte vara...
Fan, kan vara så att jag är fett jävla förlorad.
Alla muppar jag mött, alla vilse-i-pannkakan-killar, alla smaskare, stångare, novellmän, ynglingar, machokillar and so on, gör det svårt för mig att bara hoppa.
Men detta kan bara inte vara fel... Men jag har ju haft fel förr!
Damn!

Kyssen

Sekunderna innan läpparna möts... När man har suttit och stirrat på varandra i flera minuter. Tiden står stilla. Ingenting annat räknas förutom just nu.
Det är storm inombords och man känner sig aningens yr. Men vet inte om man vågar röra sig eller inte... Allt känns overkligt.
Till slut är man så nära så att man känner varandras andetag. Man andas varandras luft.. Man är så nära att man sluter ögonen och bara känner. Så nära att man nästan stöter i varandra. Läpparna bara snuddar vid varandra, innan man försikigt fortsätter att studera varandras ansikten. Trots att radion är på hör man ingenting. Allt börjar om igen... Ska kyssen hända nu? Man vågar inte riktigt. Väntar ut den andra...
All tankeverksamhet har upphört. Allt som existerar är du och han. Man tittar upp och möter blicken. Den säger allt. Kanske vågar man nu? Trots att man spenderat de senast 7 timmarna tillsammans med att prata om allt mellan himmel och jord, är man plötsligt blyg. Kyssen betyder något...?
När läpparna väl möts, är det en mjuk och fjäderlätt kyss, trots det kan inte bli mer intensivt än så. Man återgår till att dela varandras andetag ett par sekunder innan allt börjar om igen...
Sekunderna innna kyssen är de mest ljuvliga som finns.

Fågel, fisk eller mittimellan?

Det är frågan...
Det är nu söndagkväll. I morgon är det måndag (fantastisk slutledningsförmåga). Gillar inte måndagar nåt vidare. Gillar fredagar bättre. Men nu loggade jag ju inte in för att jiddra om veckans alla trevliga eller mindre trevliga dagar.
Men för att återgå lite till veckans kronologi, måndag, sen tisdag. Tisadag kanske eventuellt bli en intressant dag. Man får väl inte sätta så stort hopp till att måndagen ska bli en bra dag. Fler tillfällen i veckan kommer ju. Tisdag kan ligga bra till för att bli en bra dag. Fredag ligger garanterat bra till, då kommer Ida. Lördag ligger också bra till, då är det möhippa. Söndag är också en bra dag, eftersom det är sista jobbdagen innan en veckas ledighet. Med lite tur blir veckans alla dagar bra!
Det händer så mycket skoj just nu, trots fullspäckat schema från morgon till kväll med att jobba, dricka vetten, svettas ut vattnet och plugga, så ser jag fram emot veckans alla dagar!
Usch, jag börjar låta som en människa som har hopp om livet.. Måste slänga in lite bitterhet också: Allt välmående är bara tillfälligt!
So long!

zsa zsa zsu?

Dare I?
Restless legs syndrom vet jag ju att jag lider av, det kanske bara har förflyttat sig till ett annat område av kroppen.
Bara att se tiden an... ett av mina favorituttryck som aldrig känts mer aktuellt än nu. Så med den lilla uppdateringen går jag och lägger mig och funderar över livet, kärleken, karriären, studierna och framtiden.
Bara hoppas att det stannar i benen...

Mer kärlek sol och sommar till folket :-)

Utbrott, inbrott, genombrott?

Har vänt och vridit.. utgått från en annan synvinkel, tittat uppochner, utochin, från sidan, andra sidan och rakt på. Lite på snedda och även provat att blunda.
Som vanligt har jag inte kommit fram till mer än vilken klänning det blir på lördag. Åter tillbaka till mina lyxproblem jag så desperat önskade mig för ett halvår sen. (även om själva velandet inte gäller tyg i olika former och modeller, utan andra saker jag vänt och vridit på, men i ren frustration botaniserat i garderoben istället).
Nåväl... Mitt andra lyxprblem är att jag numer går på sovjetregim. I alla fall just idag. Hur jag ska motivera mig för resten av livet är ett annat problem jag kanske borde fokusera på.
Fler lyxproblem i mitt liv just nu är hur jag ska hinna göra allt skoj i sommar som är planerat. Hur jag ska hinna träffa alla nya underbara människor jag lärt känna, hur jag mitt upp i allt detta ska hinna jobba 100% och läsa en sommarkurs? Om jag känner mig själv är det jag och min sömn som kommer att få lida, för att slå av på takten är det ju inte tal om. Men lugn kära vänner, jag lärde mig något förra sommaren. Denna sommar är det bara jag. Starkare, säkrare och utan oro för att bli osams eller besviken över trasiga kärlekar. Kärleken består, men jag har lärt mig att föremålen skiftar :-)
Häj med er på en stund!

Ångest

Måste göra det rätta!
Men fan vad svårt och jobbigt det rätta ska vara!
Bara GÖRT!!
Herregud... hjälp mä!

and the fånighet continues...

Vad är det egentligen som händer i kroppen när man bli kär/förälskad?
Och egentligen mina damer och herrar, vad är skillnaden mellan kär och förälskad? Och begreppet "intresserad"? Är inte det bara en förmildrande omständighet för "förälskad" (eller kär om man nu vill använda det ordet).

Jag minns sist jag var kär/förlskad/intresserad/nyfiken av/på någon. Jag kunde hoppa över sömnen och maten och ändå hade jag hur mycket energi som helst. Vilket borde betyda att hjärnan producerar en massa signalsubstanser, då vad jag kan komma ihåg från psykologin en massa dopamin och serotonin. Så hjärnan producerar en massa mer av dessa signalsubstanser när kärleken infinner sig, och med ett ständigt lyckorus i kroppen är det självklart att man inte behöver sova eller äta!
Kan bli så kär att hjärnan producerar en överdos av dopaminet så man dör av lyckokicken? banal tanke...

I alla fall... När man väl upplevt det där lyckoruset är man fast. Man vill ha mer... Ocn när ens hjärta är trasigt undar man om om man någonsin kommer att få uppleva den känslan igen, och man vill inget annat än att komma dit igen. Och jag tror det är längtan efter det där absoluta lyckoruset som gör att man orkar kämpa på med vardagen trots att det är jobbigt, tills man blir hel igen.
Jag funderade på vägen hem från jobbet en dag över vilken tid som hittills varit min lyckligaste. Och jag kom fram till att det var sommaren 2005. Min absolut lyckligaste dag var midsommar det året och jag minns hela dagen och kvällen som om det vore igår.
Undrar just om jag någonsin kommer upp i samma lyckorus igen.. Jag kan väl inte ha haft min absoluta lyckotopp när jag var 23 år?? Och jag gifte mig ju inte ens med karlsloken!
Nää.. ödet måste ha några fler storslagna kärleksplaner för mig...
Just nu har jag fått vittring.. på nåt.. oförklarbart och spännande.

fånig fånig fånig!!

Japp, det är precis vad jag är...
Det är verkligen märkligt det här, men jag är fånig! Löjligt fånig!
Word of the day: fånig!
Ska vi ta det igen? jag är så fånig!
Jag förstår inte vad det är som händer, det är löjligt, absurt, omöjligt och idioti in absurdum. Men va fan, det kan det vara värt för att få vara lite fånig för en kort tid. Man får väl passa på innan verkligheten slår en i huvudet som den västa armageddonmeteoren! och när den korsar mitt livs bana så är det slut med fånigheten för den här gången. Och jag vet att det händer alldeles för snart. Nu har jag geggat in mig i en massa metaforer och liknelser så jag knappt vet vad jag menar själv...

eloge till alla de som vågar skiva "puss" för första gången i ett sms.
Älska mer :-)

Rapport från singel och dejtingvärlden

Det är en djungel därute av trevliga, snälla, söta män!
Men också en massa massa män som är vilse i pannkakan, och de springer lösa på stan! Det är svårt att urskilja idioterna/playern från den goda mannen. Det syns liksom inte på dem utifrån, de har inget särskilt märke i pannan, inga speciella skor eller andra kännetecken så man vet vilka som är vilka.. Vilket är lite frustrerande!

Men hur som helst dejtar fröken på för tillfället! Inte för att jag tror att mannen i mitt liv kommer att dyka upp inom den närmsta framtiden (tack och lov, börjar gilla mitt singelliv och min tysta lägenhet). Så vad tusan ska jag med en karl till?!
Vad jag kan komma ihåg var det ju mest bara till besvär att ha en pojkvän. Han svarade aldrig i telefon på fyllan, han raggade på andra brudar på krogen, han sa bara att han älskade mig när han va full, han verkade ha svårt, eller så var han kanske rädd för ett seriöst förhållande, svårt vilse i pannkakan etc. Jag skulle kunna fortsätta en evighet. Kontentan: män är ju bra knepiga, men finns det de män därute som INTE är vilse i pannkakan?

Hade ärligt talat tappat tron på det manliga släktet, men efter att solen tittat fram ett par dagar och värmt upp min frusna kropp har jag ändrat inställning. Har varit singel ett bra tag nu och det var nyttigt och välbehövligt. Men jag var nog påväg att tappa hoppet, tron och viljan att träffa någon ny. Nästan påväg till att bli bitter (det är inte klädsamt för en 26-åring).
Men nu har jag tinat upp lite och kommit fram till att alla män inte behöver vara vilse i pannkakan... Jag tror att det finns ärliga, härliga, snygga, harmoniska, vackra och starka män därute. Som vågar stå för sina val och som hittat sin identitet.

Har dejtat någon ur den något yngre generationen, efter en tes som säger att de yngre männen inte är uppväxta med samma typ av komplex som de ur vilseipannkakangänget (+-30 år) och därför trevligare och lättare att umgås med. Stämmer mycket bra! Men det finns ju vissa andra parametrar man måste ta hänsyn till...

Har även träffat playern, han var dock medlem i VIPG (VilseIPannkakanGänget) så naturligtvis en jobbig typ... Om jag tänker efter så är det två pöjker ur VIPG... Men den sista också en typisk VIP-kille. Svåra varningsflaggor inför båda dessa herrar så nån dejt blev det inte ens tal om. Fröken har lärt av sina misstag och lade benen på ryggen och stack som en avlöning!
Jag har dock ett definieringsproblem... som jag återkommer till vid ett senare tillfälle om det skulle bli aktuellt, och jag tror att det kan bli aktuellt i morgon kväll runt 21:00
Får mig nog en och annan näsbränna till vad det lider, men jag är i alla fall inte en isklump inombords längre, utan ser fram emot att dejta, leva, må bra, festa, resa och älska!

LOVE!

Med lite tur är han 22

Men ne, tur ska man ju inte ha! eehhh..
Fövisso hade jag tänkt att jag skulle sluta träffa emotionellt dysfunktionella män ur vilse i pannkakan-gänget, som inte kan binda sig, är livrädda för seriosa förhållanden och har ett bekräftelsebehov lika stort som en blond 18-årig bimbo med silikonbröst. (ja, det kan va så att jag har viss erfarenhet av förhållanden med just sådana män.. men om jag tänker efter är det bara en man..)
Jo, men nu är det så att jag har slängt mig in i dejtindjungeln igen. Och det känns ganska bra. Inte för att jag egentligen vill träffa någon, för det vill jag inte. Inte just nu. Men det känns bra att börja dejta igen, utan en massa höga förväntningar. Men att vara där ute igen känns helt ok.. I alla fall idag!
Om jag tänker efter kändes det ok i går också. Och förhoppningsvis i morgon med!
Framsteg i fart av en snigel, men va fan, det går framåt i alla fall. Hoppas alla mina spöken verkligen håller på att lämna mig nu! För jag känner att jag är på G! Med alla problem, spöken m.m ur världen för tillfället går jag nu och lägger mig!
Häj mä er!

Svår kamp

mellan hjärta och hjärna just nu.
När det kommer till kärlek, är det smartast att tänka med hjärtat eller hjärnan?
Kärlek är ett pekuliärt ämne. Så vad är då rätt?
Man kanske skulle attackera dessa funderingar ur ett mer vetenskapligt, metodiskt perspektiv. Vilka är respondenterna och hur är det egentligen med interbedömarreliabilitetn när det kommer till att utvärdera resultatet, när det handlar om något så subjektivt som kärlek?
För att reda ut hurvida det är bäst att använda sig av hjärnan vs hjärtat när det kommer till att fatta beslut om kärlek, skulle man behöva utvärdera en rad olika variablar. Och hur många variablar finns det inte att ta hänsyn till i fråga om kärlek, och de förändras ständigt, vilket gör det hela ännu mer förvirrande!
Hur tusan ska man kunna utreda kärlek, vetenskapligt? Alltså vetenskapligt får stå för hjärnan. Hjärtat tänker inte i termer som "hur tusan ska jag göra med interbedömarreliabiliteten?"
Så, när det kommer till kärlek är det alltså hjärtat som får stå för beslutsfattandet.
När kärleken går sönder, är det hjärtat som gråter.
När man kuggar på en tenta får man huvudvärk. Dessa två organ har alltså två helt olika användningsområden, Man ska alltså inte lägga över hjärtats uppgifter på hjärnan och tvärt om. Även om man inför en tenta kan tänka: jag skriver det som först kommer över mig. Känsla är oftast rätt. Men om jag inte minns fel, är det visst vetenskapligt bevisat att det inte är så...
Vilket egentligen bara förstärker att man inte ska mixa dessa organs olika användningsområden.
Hjärtat vinner rond 1
Damn!

Det gör ont...

Så fruktansvärt jävla hjärtskärande ont...
Det är jobbigt när hjärtat börjar slå så där fort igen.
Alla jobbiga känslor, frustrationen, gråten (the ugly cry) rastlösheten, tomheten sköljer över mig som den värsta tsunamin.
Jag vill skrika högt och hysteriskt. Jag vill ha sönder saker, kasta porslin omkring mig som en galen.
Vi hade "oss" på lånad tid. Vi lekte en lek utan spelregler. Eller så kunde vi dem bara inte. Vi har tassat på tå, låtsas, funderat i det tysta.
Jag är tom.
Han är borta igen.
Han fattas mig...

Kom och killa mig på ryggen, ruff ruff ruff ruff!

Det är så underbart, när du killar mig på ryggen, åh så rart vi har´t...
Ruff ruff ruff ruff...

Vad som helst kan hända i Twilight Zone... Folk som citerar Rober Broberg dagen efter och när man kan gå in på sitt eget rum och vara deprimerad! Ruff ruff ruff ruff!

Jag har tydligen lyckats med mitt mission jag satte ut för mig sjäv detta år.
En ung, sexig, söt, snygg bitchig blondin som jag kan väl inte annat än lyckas? Jag är ju verkligen the toast of Twilight Zone, åtminstode borde jag vara det, för jag är ju bäst och skulle någon säga något annat så kör jag väl bara på med min vanliga bitchiga stil, typ något i stil med: Fuck off, I´m fabulous!

Agsressivt? Jag? Nee...
Jag är ju bara Gro. Jag är den jag alltid har varit (med några få ändringar av mitt yttre, som naturligtvis påverkat mitt inre, men jag har ju inte bytt personlighet helt plötsligt. Nej, bara vissa ändringar i sömmen har gjorts). Naturligtvis har -30 kg påverkat mig, männen verkar gilla mig mer, sexet har blivit bättre, drinkarna har blivit gratis, dricksen ges i större summor o.s.v. Men det är ju också det priset man får "betala" när man rättar till sina yttre sömmar.

Men vad händer med personer som förändrar sitt yttre?
I TZ verkar det vara en bra sak om man går upp 15 kg och blir ful. (man blir inte ful per automatik bara för att man går upp 15 kg, med "blir ful" menar jag slutar bry sig om sitt yttre). Vad händer då med mig, som gått från söt, till bombnedslag? jag är ju verkligen något att se. Vilka dömer mig då?
Och vilka har just nu, under tiden de läst denna text, just dömt mig för att jag referarar till mig själv som ett snyggt, sexigt bombnedslag?
Och vad är det ni egentligen dömer mig för?
So long friends

2009-01-31

Hade sedan länge bestämt med Peter att jag skulle ha inflyttningsfest just detta datum. Men det blev en utflyttningsfest istället. Började lördagen med att städa lite och fixa sovplats för "utomstadarna" Sen bar det av ner till stan för att skriva kontrakt på nya lyan! =)Sen en mycket trevlig lunch med de älskade och saknade föräldrarna!

Efter det bar det iväg hem igen och invänta patypatrullen, bestående av en Ida från Motala, en Peter från Stockholm, en Frida från Södertälje och en Tony från Kristinehamn. Fler tillkom lite senare, men större delen av de tilltänkta festdeltagarna var trötta, sjuka eller jobbandes.

Den farliga bålen blandades till och jag och Frida högg naturligtvis in direkt på jordgubbarna. Det är ju bättre att tugga i sig alkoholen än att dricka den, kanske i hopp om att få en midsommar-03 déjà vu fast exklusive den tidiga däckningen. (Jag tror vi fastställde att det var 03...)
Medan Ida, Jocke och Peter hade förtroliga samtal om barnuppfostran och om vad de sett i senste avsnittet av "Debatt" pratatde jag och Frida om mer lättsmälta saker.

Alla var vid gott humör och det blev framåt kvällen mer och mer prat om gamla minnen. Det brukar bli så när Ida är här. Vi har haft så många roliga bus för oss. Kommunikationen var naturligtvis lika rak och välriktad som vanligt efter 5 glas vin. Alltså inte alls. Samtalen bestod mest av: va? vem? jasså hon? eller va sa du? Va? pratar du med mig? Vilken Patrik? känner jag en Patrik? jasså hon känner an Patrik? vem är Patrik? va? Följt av hysteriska skratt, ni vet sådana där skrattattacker som bara inte vill ge sig, så man får ont i magen och knappt kan andas! Ungefär en sådan attack varje halvtimme blev kutym. Till slut blir ju allt roligt. Hysteriskt roligt. Till slut räckte det med en blick för att man skulle bryta ihop av skratt.

Vi skrattade lika mycket åt själva minnet som för tillfället diskuterades som åt alla missförstånd. Tony och Peter såg ut som om de satt och tittade på en tennismatch, för vi bubblade och pratade och skrattade i mun på varandra, använde uttryck som ingen mer än vi förstår. Första timmen såg de ut som fågelholkar. Jocke är ju gammal i gemet så han hängde med rätt bra!

Framåt 23:00 tyckte vi att det var dags att dra sig. Koriander hade vi bestämt oss för. Väl därinne beställde Tony något som kallas "snöboll". Jag och Ida smakade, efter en sekund slängde vi oss över bardisken och skrek "vi vill ha en varsin snöboll!" som om det gällde liv eller död. Bartendern förstod nog allvaret i situationen och blandade för glatta livet.

Efter lite spanande hit och dit blev det snack och prince på terassen med Frida. Vi hade ju så mycket som var tvungen att avhandlas. Om Peter, Tony, sex, relationer, lek eller inte osv. Sådant som måste avhandlas mellan två kusiner efter 3 liter vin och en och annan snöboll. Efter det letade vi upp resten av patrullen. Trodde jag skulle hitta Ida hånglandes i ett hörn med nån stjärna för kvällen, men hon och Peter stod och dansade snällt på dansgolvet. Tror jag. Minns inte så noga. Det viktiga i den här meningen är att Ida i alla fall var snäll och beskedlig och inte alls någon bitch 2009... vad hände? Kanske 2 barn och ansvar? Åldern?

Mat stod på schemat efter krogen. Burger King och där va det någon som tog en tjej bakifrån. Men det va så mycket folk så det va ingen som märkte. Vart va vakten då? Fast det var ett skämt naturligtvis, som vi skrattade åt hysteriskt och länge. Efterson hysteriska skrattattacker tydligen var ledorden den här kvällen. Om jag var en person som bara betraktade oss på avstånd skulle jag tro att vi alla rökt något som inte bara bestod av nikotin eller knaprat något uppåtchack av något slag. Alla skrattade hysteriskt, vimsade runt, snubblade och skrattade lite till, tjoade och tjimmade som aldrig förr, den ena värre än den andra.

Taxi nästa. När vi stormar in i taxin, Ida först in i baksätet och jag efter, utbrister hon: Gud vad här liktar stearin! Frida har då hunnit placera sig i det andra baksätet. Jag känner efter lite och tycker nog också att det luktar stearin och säger "han kanske har en fetisch!" Vad jag nu fick det ifrån, det kan ju tyckas långsökt att bara för att det luktar stearin i taxin så har chauffören en fetisch. Men i min snöbollsdränkte hjärna tyckte jag att det var en utmärkt förklaring! Så jag häver mig över sätet och tror att jag "viskar": fråga honom om han har en fetisch! Frida i sin tur häver sig över nästa säte och frågar chauffören om han har en fetisch? I Fridas snöbollsdränkte hjärna hade fantasin satt igång, och jag tror att hon funderade över om det var blockljus eller värmeljus? och om det är blockljus är det ett sånt där stort ljus med 3 vekar. Om jag inte missminner mig tog hon upp detta till diskussion med chauffören!
Chauffören körde rally mellan husen, förmodligen för att han tyckte vi var riktigt jobbiga och ville bli av med oss eller för att vi hade nosat oss till sanningen.
-Fetischen!

Väl hemma tittade vi på Gardell, Bamse och annat skoj fram till kl 04:30 Sedan blev Bernstadsgatan 18 BigBrother-huset. Frida och Tony tyckte att det skulle ta Ida ungefär 30 sekunder för att somna. Men det gjorde det inte. Hon hörde allt! Eller hörde hon verkligen allt?

Mamma Ida gick ju naturligtvis upp kl 09:30 så det var ju bara för resten av patrullen att kliva upp då. Förutom Tony som gick och lade sig igen för att sova en sissådär 2 timmar till. Men han är ju också äldst och får dispans.
Söndagen var om möjligt ännu roligare än lördagen. Vi låg som klubbade sälar alla 5 i soffor och säng och skrattade åt kvällen innan. Om varför vi hastigt och lustigt lämnade Koriander, chauffören med fetischen, (och hur Frida hade broderat ut hela scenariot för alla, inklusive chauffören) om att Ida inte alls somnade 30 sekunder efter att hon lagt ner telefonen, om kaninjävlen som fick smaka bly och om det stilla vemod man känner vid ett vårregn...

Kommunikationen var naturligtvis lika rak och välriktad som vanligt en bakfull söndag. Jag vet inte hur många skrattattacker jag har haft idag, men om en gott skratt förlänger livet kommer jag att bli minst 300 år.
Till slut vet jag inte vad vi skrattade åt. Det började med att någon fick en attack, oftast jag eller Frida. Den andra börjar skratta bara för att den första skrattar, och som dominoplattor faller en efter en in i en egen attack. Som kvällen innan, gick det inte mer än en halvtimme mellan dessa hysteriska attacker, och jag förstår verkligen inte var det var som var så jävla roligt, men vad fan spelar det för roll. Hellre en skrattattack än en ångestattack!

Jag har som vanligt ett antal blåmärken över hela kroppen. Det räcker ju med att jag ser en vinflaska och tänker asfalt så har jag ju blåmärken. Jag är klumpig och snubblar över icke-existerande saker till vardags, hur är det med balans och avståndsberäkning efter en flaska vin tror ni? Jag är öm i hela kroppen och funderar över vart alla blåmärken kommer ifrån! jag kan inte minnas att jag stod varken på näsan eller huvudet eller någon annan kroppsdel heller för den delen. Jag har träningsvärk i magen efter alla skrattattacker och ett och annat skrubbsår. Hur? Jag har inte en susning! Men roligt har jag haft och det har varit underbar att ha Ida här igen och det ska tusan inte dröja förrän jag sitter på ett tåg till Motala!Lika underbart va de att få freaka out med Frida, träffa Peter och de andra också naturligtvis.
Puss på er mina underbara!

Breaking Benjamin

Sitter här uppflugen i en hörnet av min säng och lyssnar på Breaking Benjamin och får flashback efter flashback från sommaren 2007 (då Phobia gick på repeat hela sommaren).
Midsommar i Strömstad, full-i-polen-kvällarna, det brustna hjärtat, tårarna, hatet, kärleken, flytten, osäkerheten. Och de underbara vännerna och familjen så klart, som allena vägde upp allt det mörka och jobbiga.
Två år senare sitter jag i ett kaos igen. En flytt är på G igen. Efter att ha lappat ihop mitt arma hjärta, fått det brustet igen, jobbar jag än en gång på att lappa ihop det. Undrar hur många gånger det går att sy ihop de där organen egentligen? Finns nog snart ingen frisk vävnad att sätta tråden i.
Känner mig aningens filosofisk och med en känsla av att vishet kommer med åldern. Inte för att jag har så många år på nacken än, känner jag att jag är på väg in i en ny era i livet, förhoppningsvis lite klokare och mer eftertänksam. Men också lika glad, spontan energisk och med precis lika stor aptit på livet. Jag vill ju inte bli bitter redan!
Hur hittar man den där gyllene medelvägen mellan eftertänksam (tråkig) och spontan (naiv)?
Undra sa flundra om gädda är fisk...

Pappa vet bäst. Tydligen.

Av någon outgrundlig anledning vet min far tydligen alltid allt i förväg, och vad som är bäst för sin lilla förvirrade dotter.
När jag började läsa historia sade han, "du skulle ha valt psykologi". Jahopp.. ja ja sade jag men nu blir det historia istället!
6 månader senare och med 50.000 extra i studieskulder bytte jag till psykologi. För det var inge roligt med historia. Pappa: det va ju det jag sa.

När det har tagit slut med diverse pojkvänner har han sagt: "det har jag vetat hela tiden". (med undantag för en viss herre som han hade fel om). Jahopp... ja ja, men man måste ju pussa många grodor innan man hittar mr Right.

När jag flyttade till Karlstad, till Bernstadsgatan sade han: där blir du inte långvarag. Gro: Joho! Här kommer jag att trivas och må sååå bra! ehh....?
Får han rätt ännu en gång ska jag ta mig fan ALLTID lyssna på vad han har att säga och aldrig mer göra något utan att han får lägga in sitt veto! Punkt!

I miss good sex...

Har ni sett det där avsnittet av sex and the city där Charlotte blir en Samantha med sina Kappa Kappa Gammavänner? När hon över en (eller kanske tre) drinkar förklarar för dem att hon egentligen bara vill bli påsatt riktigt hårt, med huvudet som slår mot sänggaveln gång på gång?

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Men när jag väl, ehummm... är i den situationen kan jag inte låta bli att vilja ha den andra versionen av sex. Tillsammans med någon man verkligen tycker om och som betyder något. För så tycker jag nog att det är, sex är bäst med någon man har känslor för.
Men jag är ju känslomässigt störd och kan ju tydligen inte utveckla känslor för en man, även om Mr helt underbar, omtänksam, givmild, uppmärksam och allt sånt där tjaffs man vill ha helt plötsligt står där mitt framför näsan på en. Men neee... Om "han" inte kan få mig att vilja mer, vem kan då? Allt fröken Gro tänkte va, "hoppas till gud att han inte ringer" Alltså: känslomässigt störd.
(Som tur va ringde han aldrig, bara ett sms. Och killar idag verkar fatta vinken rätt sanbbt om man inte svarar. Hörde aldrig nåt mer från honom. Tack tack!)

Så hur ska jag då kunna hamna i ett förhållande, för att få det sexet jag egentligen vill ha, när jag inte är redo för ett nytt förhållande? Eftersom jag är känslomässigt störd, vilket jag har konstaterat redan ett antal gånger. Och fuckbuddy blir inte samma sak, även om det är bekvämt. En sån kan man ju tycka mycket om, vara bra vänner och ha supersex. Men neee.. vill inte det heller.

Vad återstår?
Kicka ut mina hjärnspöken, bli känslomössigt normal, hitta en välartad man att bli kär i och vips! Där finns det där braiga sexet! Men hur fan ska jag hinna med det innan jag blir apatisk?
Saknar inte sex, jag saknar bra sex. Eller ne, jag saknar jordskalvsbra sex.
Kanske har man varit för bortskämd tidigare vad vet jag, men jag anser att varje kvinna (och egentligen kanske man också) har bra till jordskalvsbra sex!

Japp, det va allt jag hade på hjärtat för tillfället!
So Long!