"Får jag chans på dig?"

Han sa att han hade en fråga till mig... som han hade velat ställa ganska länge, men att ha inte har vågat eftersom det var lite känsligt...
Jag anade vart han va på väg med denna nervkittlande konversation...
Så till slut frågade han: Får jag chans på dig?
Vi skrattade som två...tja, fåniga människor gör tillsammans, och självklart svarade jag ja!
Så nu antar jag att det är officiellt...Har ett rikitgt bra pojkvänsmaterial på G...

Vill du suga på mig?

Min underbara gudson frågade mig det i fredags!
Han matade mig med popcorn, och tyckte nog att jag skulle suga på hans fingrar, eftersom de var alldeles kladdiga!
Han är en underbar liten pöjk!
Så, helgen va så där... Underbara Ida var ju här, och det var ju helt underbart att träffa henne igen! Men i övrigt har jag åkt på samma sjukdom som alla andra haft under veckan, någon konstig form av magsjuka... Inte roligt. Men det verkar vara kortvarigt... Mår redan bättre, trött och lite lätt illamående bara.
Innan jul ska vi åka o hälsa på GosIda så vi får lite mer tid tillsammans. En helg är ju så kort!
För 15 minuter sen lyfte i alla fall det där jävla planet från Skottland med mitt pojkvänsmaterial förhoppningsvis ombord...
Jag har saknat honom, längtat efter honom, tänkt på honom... han har funnits i maina tankar i princip 24 timmar om dygnet. Det har varit 4 långa dagar utan honom! Så jag är i alla fall klar över mina känslor för honom, eftersom jag verkligen saknat honom. Inte för att jag tvivlat på jag skulle sakna honom, men nu vet man att det är på riktigt... Gud vad jag yrar, men det är ju det jag gör bäst...
Så jag ska väl yra vidare och vänta på att pojkvänsmaterialet kommer hem...och hoppas på att vi hinner ses en stund i kväll, om han inte är för trött och jag fortsätter att må bra...
Må gott!

Skottland my ass!!!

Ja och nu då? va ju den stora frågan...
För tillfället behöver jag inte oroa mig för det, eftersom "Han" åker till Skottland i eftermiddag. Fast man kanske behöver oroa sig ändå? Ska jag skicka sms? ska jag vänta på att han skickar sms? om han inte hör av sig...så ska väl inte jag höra av mig? eller? What to do...?
Det är fan inte lätt det här.
I går pratade vi om hurvida vi betraktade oss som singlar eller inte.. vet inte om vi blev så mycket klokare, vi är ju som två fjortisar som inte vet vad man kan/ska/bör säga...
Visst att det är en del av spänningen, men jag är trött på spel, trots att det här är det mest okomplicerade "förhållande" (?) relation jag haft på länge där varken jag eller han har något till övers för spel.
På söndag kommer han hem. Det känns lite som om det avgörs efter Skottland. Före Skottland vs efter Skottland... Kommer jag längta? Kommer han att längta? Kommer jag att sakna honom? Kommer han att sakna mig?
Jag är övertygad om att jag kommer att tänka på honom ofta, längta efter honom....sakna...
Men sen då? ja det va ju det som va den stora återkommande frågan...
Jag har ju i alla fall en rolig helg att se fram emot eftersom min saknade vän CakeIda kommer till hålan. Vi har inte setts på jättelänge, så nu ska flickorna samlas och dricka vin, festa och prata prata prata. Kanske hon har några kloka råd att komma med, som hon alltid har.
Så det är tur att GullIda kommer hit så jag har något skoj att se fram emot!
Until next time!

Och nu då???

Då va man i det där ingenmanslandet igen då...
Det var så länge sen jag va där att jag glömt bort hur man gör.
Jag är inte rädd, men jag är rädd om mig själv... som "Han" så klokt säger...
Vi kan prata om allt och inget. Han är en blandning av en busig pojk och extremt sexig man som vet precis vad han ska göra och säga...
För att inte vilja spela spel, tycker jag det är mycket spel just nu... Eller tolkar man det så för att man är rädd för att bli sårad?
För nu helt plötsligt känner jag mig så sårbar, efter ett par månader med känslan av att vara odödlig och osårbar, är detta en skrämmande känsla som jag inte vet hur jag ska hantera.
Jävligt jobbigt!
Jag kommer inte ihåg att kärleken kunde vara så jobbig...
Jag vill så mycket, men vågar inte riktigt än, vågar inte riktigt tro...
Eller?

Hjälp!

WHAT??

Vad händer...?!!
Är det nu det händer...?
Ni vet.. "det där"?
Jag tror det... Får man må så här?
Hoppas det är på riktigt...

Jösses vad fånig jag är...

Ränderna går tydligen aldrig ur!!

JAG TROR JAG SKRATTAR IHJÄL MIG!
Så va det det här med att viga sina vyer... Långa skalliga blåögda män va ju inte rikitgt min typ hade jag ju så klokt konstaterat...
Snacka om att vara trångsynt! Ja ja, jag kan ju intala mig att jag har vidgat mina vyer, i tanken, jag har bara inte kommit dit när det verkligen gäller...
Hur många män med det utseendet finns det i den här stan?
Det bor ju inte så överdrivet många i den här staden... men antalet långa skalliga män med blå ögon är tydligt överrepresenterat, vilket gör en liten söt oskyldig (?) flicka mycket förvirrad och lämnar henne helt försvarslös i hennes uppdrag att byta prototyp. Vart kommer alla ifrån? Måste va nåt jävla skämt det här! Vart är kameran?
Ja ja, men nu kan det ju bara inte finnas så många kvar inom den kategorin... eller?

Söndagmorgonen var en skräckis. Har aldrig tidigare gjort något liknande, nej, det är faktiskt sant!
Ni vet, vaknar... slår upp ögonen.... tapeten känns obekant...det går upp för en att man inte ligger i ens egen säng...Någon rör på sig vid sidan av er... Man tänker frenetsikt, VEM?! Vem är jag hos?...Försöker erinera sig om vad man gjorde kvällen innan, vart va jag? Har vi åkt taxi? gick vi? vart fan bor karljäveln jag tydligen gått hem med....?
Hur mycket man än tänker får man inte fram någon ledtråd...Det återstår bara att vända sig om lite försiktigt...och naturligtvis låtsas som om man har stenkoll på vem han är, vad han heter, vart man befinner sig rent geografiskt för att sen komma på en bra anledning att snyggt hasta därifrån, och det är jääävligt fort...

Jag kom inte på någon bra anledning, och det behövde jag inte heller. Kunde ha varit värre. Han va ingen chewing bone ugly i alla fall. Nöjd över att mitt omdöme inte varit helt dränkt i rom o cola som min lever var dränkt i kvällen innan, drack vi kaffe och låtsades mer eller mindre som ingenting hade hänt. Framåt elva skjutsade han hem mig. Inget pinsamt eller jobbigt pga situationen... det är väl sviter som kommer efteråt antar jag... När man springer på varandra nästa gång..

Så till den stora frågan... va det värt det? va det bra?
- som alla långa män med mindre hårbeklädd hjässa och blå ögon så verkar de i alla fall hittills ha en sak gemensamt... De kan sin sak!

Prototypen för den rätta

Ja, det här med kärlek.... vad är det med den där kärleken?
Är det inte det vi alla egentligen söker efter? Och hur kan det komma sig att vi alla dras till en viss "typ" och hur kan man komma på något så befängt att avfärda någon för att "han är inte min typ"?
Hur många har egentligen hittat sin prototyp för män och sen hållt sig till den, för att helt plötsligt en dag stå öga mot öga med en man som ABSOLUT inte är ens typ, för att sen falla handlöst och bli vansinnigt kär i mannen som man en dag stod öga mot öga med, som inte alls va ens typ....Blev invecklat det där...
Men i alla fall! Hur många har upplevt det? Många skulle jag gissa på...
Så nu tänker jag byta typ! No more långa skalliga karlar med isblå ögon och sug i blicken... Inte min typ... Nyss fastställt att man inte skulle avfärda, men jag tror jag i alla fall att jag kan vidga mina vyer lite. Det kan ju faktiskt va så att min Mr Right inte alls ser ut så...
Så för att finna där jävla kärleken kanske man inte ska vara så snabb att döma.
Så... från och med nu ska jag bli fördomsfri i fråga om män och deras utseende! (nja, vissa restriktioner har jag, han ska va rumsren och han ska veta vad en tandborste är och hur man använder den, gärna duscha någon gång då och då och inte lukta illa)
Önska mig lycka till i mina ambitioner, för det kommer jag att behöva!
Tack!

Partyhelg i Hufvudstaden

Så va det måndag igen och man sitter här och begrundar vad man gjort, inte gjort, kunde gjort annorlunda, borde eller vad man kanske inte borde gjort...
Hur som helst, gjort är gjort och man kan inte göra något åt det nu i alla fall.
Lyckligtvis har jag ingen som helst Ågren över helgen som gått. Jag och min underbara kusin gjorde hufvudstaden lite farligare än vanligt i lördags. Va på Galways och dansade och drack drinkar och öl och shots om vartannat!
Vad som gjorde just denna visit till sthlm lite mer annorlunda än vanligt var att vi campade i Kents lägenhet... Kent bor inte där längre så det fanns inte så mycket som en penal där... så vi fick snällt plocka med liggunderlag, täcke, kudde, toapapper, plastmuggar, tvål, handuk, ja ni hajjar. Aldrig har jag sovit så skönt som den natten, på ett hårt golv med bara ett liggunderlag... kan det va så att jag va utmattad av en natts dansande och drickande och sov så skönt på grund av det? ja det får vi väl aldrig reda på antar jag!
Annars får jag lov att säga att det var en ovanligt "snäll" helg... Inga tokigheter i våra mått mätt i alla fall! Roligt hade vi, som bara Friden och jag kan ha!

Så här pigga och glada va vi i början på kvällen... inte fullt så söta klockan 04:00...

Fredagen var inte så tokig den heller. Var på bio och efter det gick vi på rödvinet i hemmts lugna vrå! och spriten också för den delen...
Tror jag och Frida somnade halv sex på morgonen, efter en timmes fnittrande!
Så kan jag meddela att jag från och med i morgon inte längre behöver sova som en ostbåge... Min säng kommer i morgon! Äntligen!
Inte haft några fler katastrofdejter och har inga planerade heller. Vad jag vet :-)
Unil next time!