Och nu då???

Då va man i det där ingenmanslandet igen då...
Det var så länge sen jag va där att jag glömt bort hur man gör.
Jag är inte rädd, men jag är rädd om mig själv... som "Han" så klokt säger...
Vi kan prata om allt och inget. Han är en blandning av en busig pojk och extremt sexig man som vet precis vad han ska göra och säga...
För att inte vilja spela spel, tycker jag det är mycket spel just nu... Eller tolkar man det så för att man är rädd för att bli sårad?
För nu helt plötsligt känner jag mig så sårbar, efter ett par månader med känslan av att vara odödlig och osårbar, är detta en skrämmande känsla som jag inte vet hur jag ska hantera.
Jävligt jobbigt!
Jag kommer inte ihåg att kärleken kunde vara så jobbig...
Jag vill så mycket, men vågar inte riktigt än, vågar inte riktigt tro...
Eller?

Hjälp!