Så jävla uppstyrd

Ska tenta 15-poängare, samtidigt som jag ska läsa psykologi C, samtidigt ska jag klämma in en nätt B-uppstas i det också.
Mitt upp i detta ska det tydligen börja tränas också. Tydligen ska jag hinna jobba lite emellanåt också. (ehh...?)
Men jag är en jävel på att prioritera så jag kommer att ha all tid i världen över att sitta och bejaka den rena excistens, dricka massa vin, umgås med vänner, organisera Göteborgstrippen för att yra runt på liseberg samt göra över med onödigt massa pengar på skor (inte förrän september) åka och se Pink såklart (fast det är ju inte förrän i nov) planera inför backpackingsemester (inte förrän i februari).
Sova ska jag väl göra någon gång ibland också. Funderar på att strunta i allt vad tid och rum heter under hösten och bara planera runt föreläsningarna. Det här med att sova på natten och vara vaken på dagen är ju löjligt. Får man ett infall att läsa på om interbedömareliabilitet kl 04:00 en torsdagmorgon så borde väl det vara helt ok.
När allt detta är genomfört står jag där med min magisterexamen i handen och det är fritt fram för vad som helst. Stockholm? Göteborg? Malmö? Eller kanske Uppsala? Eller vart fan som helst! Vägen är spikrak. Gött.

Hoppas jag inte glömmer de ekologiska solrosfröna till gröten i morgon.

Time still exists..

Går tiden framåt? Eller går den bara?
Beroende på vad vi gör med den kanske...
Allt är styrt av tiden. Ständigt sneglandes på klockan. Tider att passa. Inte komma försent. Tidtabeller är det värsta jag vet. De stämmer dessutom nästan aldrig.
Så ibland upphör tiden att vara viktig. Den blir flytande... För en liten tid spelar tiden ingen roll. Vad jag önskar att det alltid kunde vara så. Tiden kan väl bara få stå stilla från och med nu? Bara en liten stund?
Tid... Tid kan ödelägga så mycket. För lång tid kan passerar. Tid kan åstadkomma så mycket. Att lägga tid mellan verkligehetn och vissa beslut kan gynna situationen. Man kan behöva tiden för att tänka. Men slösa inte tiden, den tar slut någon gång...