and the fånighet continues...

Vad är det egentligen som händer i kroppen när man bli kär/förälskad?
Och egentligen mina damer och herrar, vad är skillnaden mellan kär och förälskad? Och begreppet "intresserad"? Är inte det bara en förmildrande omständighet för "förälskad" (eller kär om man nu vill använda det ordet).

Jag minns sist jag var kär/förlskad/intresserad/nyfiken av/på någon. Jag kunde hoppa över sömnen och maten och ändå hade jag hur mycket energi som helst. Vilket borde betyda att hjärnan producerar en massa signalsubstanser, då vad jag kan komma ihåg från psykologin en massa dopamin och serotonin. Så hjärnan producerar en massa mer av dessa signalsubstanser när kärleken infinner sig, och med ett ständigt lyckorus i kroppen är det självklart att man inte behöver sova eller äta!
Kan bli så kär att hjärnan producerar en överdos av dopaminet så man dör av lyckokicken? banal tanke...

I alla fall... När man väl upplevt det där lyckoruset är man fast. Man vill ha mer... Ocn när ens hjärta är trasigt undar man om om man någonsin kommer att få uppleva den känslan igen, och man vill inget annat än att komma dit igen. Och jag tror det är längtan efter det där absoluta lyckoruset som gör att man orkar kämpa på med vardagen trots att det är jobbigt, tills man blir hel igen.
Jag funderade på vägen hem från jobbet en dag över vilken tid som hittills varit min lyckligaste. Och jag kom fram till att det var sommaren 2005. Min absolut lyckligaste dag var midsommar det året och jag minns hela dagen och kvällen som om det vore igår.
Undrar just om jag någonsin kommer upp i samma lyckorus igen.. Jag kan väl inte ha haft min absoluta lyckotopp när jag var 23 år?? Och jag gifte mig ju inte ens med karlsloken!
Nää.. ödet måste ha några fler storslagna kärleksplaner för mig...
Just nu har jag fått vittring.. på nåt.. oförklarbart och spännande.

fånig fånig fånig!!

Japp, det är precis vad jag är...
Det är verkligen märkligt det här, men jag är fånig! Löjligt fånig!
Word of the day: fånig!
Ska vi ta det igen? jag är så fånig!
Jag förstår inte vad det är som händer, det är löjligt, absurt, omöjligt och idioti in absurdum. Men va fan, det kan det vara värt för att få vara lite fånig för en kort tid. Man får väl passa på innan verkligheten slår en i huvudet som den västa armageddonmeteoren! och när den korsar mitt livs bana så är det slut med fånigheten för den här gången. Och jag vet att det händer alldeles för snart. Nu har jag geggat in mig i en massa metaforer och liknelser så jag knappt vet vad jag menar själv...

eloge till alla de som vågar skiva "puss" för första gången i ett sms.
Älska mer :-)

Rapport från singel och dejtingvärlden

Det är en djungel därute av trevliga, snälla, söta män!
Men också en massa massa män som är vilse i pannkakan, och de springer lösa på stan! Det är svårt att urskilja idioterna/playern från den goda mannen. Det syns liksom inte på dem utifrån, de har inget särskilt märke i pannan, inga speciella skor eller andra kännetecken så man vet vilka som är vilka.. Vilket är lite frustrerande!

Men hur som helst dejtar fröken på för tillfället! Inte för att jag tror att mannen i mitt liv kommer att dyka upp inom den närmsta framtiden (tack och lov, börjar gilla mitt singelliv och min tysta lägenhet). Så vad tusan ska jag med en karl till?!
Vad jag kan komma ihåg var det ju mest bara till besvär att ha en pojkvän. Han svarade aldrig i telefon på fyllan, han raggade på andra brudar på krogen, han sa bara att han älskade mig när han va full, han verkade ha svårt, eller så var han kanske rädd för ett seriöst förhållande, svårt vilse i pannkakan etc. Jag skulle kunna fortsätta en evighet. Kontentan: män är ju bra knepiga, men finns det de män därute som INTE är vilse i pannkakan?

Hade ärligt talat tappat tron på det manliga släktet, men efter att solen tittat fram ett par dagar och värmt upp min frusna kropp har jag ändrat inställning. Har varit singel ett bra tag nu och det var nyttigt och välbehövligt. Men jag var nog påväg att tappa hoppet, tron och viljan att träffa någon ny. Nästan påväg till att bli bitter (det är inte klädsamt för en 26-åring).
Men nu har jag tinat upp lite och kommit fram till att alla män inte behöver vara vilse i pannkakan... Jag tror att det finns ärliga, härliga, snygga, harmoniska, vackra och starka män därute. Som vågar stå för sina val och som hittat sin identitet.

Har dejtat någon ur den något yngre generationen, efter en tes som säger att de yngre männen inte är uppväxta med samma typ av komplex som de ur vilseipannkakangänget (+-30 år) och därför trevligare och lättare att umgås med. Stämmer mycket bra! Men det finns ju vissa andra parametrar man måste ta hänsyn till...

Har även träffat playern, han var dock medlem i VIPG (VilseIPannkakanGänget) så naturligtvis en jobbig typ... Om jag tänker efter så är det två pöjker ur VIPG... Men den sista också en typisk VIP-kille. Svåra varningsflaggor inför båda dessa herrar så nån dejt blev det inte ens tal om. Fröken har lärt av sina misstag och lade benen på ryggen och stack som en avlöning!
Jag har dock ett definieringsproblem... som jag återkommer till vid ett senare tillfälle om det skulle bli aktuellt, och jag tror att det kan bli aktuellt i morgon kväll runt 21:00
Får mig nog en och annan näsbränna till vad det lider, men jag är i alla fall inte en isklump inombords längre, utan ser fram emot att dejta, leva, må bra, festa, resa och älska!

LOVE!

Med lite tur är han 22

Men ne, tur ska man ju inte ha! eehhh..
Fövisso hade jag tänkt att jag skulle sluta träffa emotionellt dysfunktionella män ur vilse i pannkakan-gänget, som inte kan binda sig, är livrädda för seriosa förhållanden och har ett bekräftelsebehov lika stort som en blond 18-årig bimbo med silikonbröst. (ja, det kan va så att jag har viss erfarenhet av förhållanden med just sådana män.. men om jag tänker efter är det bara en man..)
Jo, men nu är det så att jag har slängt mig in i dejtindjungeln igen. Och det känns ganska bra. Inte för att jag egentligen vill träffa någon, för det vill jag inte. Inte just nu. Men det känns bra att börja dejta igen, utan en massa höga förväntningar. Men att vara där ute igen känns helt ok.. I alla fall idag!
Om jag tänker efter kändes det ok i går också. Och förhoppningsvis i morgon med!
Framsteg i fart av en snigel, men va fan, det går framåt i alla fall. Hoppas alla mina spöken verkligen håller på att lämna mig nu! För jag känner att jag är på G! Med alla problem, spöken m.m ur världen för tillfället går jag nu och lägger mig!
Häj mä er!