Romantik-immun?

Tittade på SATC nyss...
Serien har en del intressanta aspekter och funderingar kring singellivet och dejtinsituationer... Och det här med romantik. Har vi (kvinnor, eller i alla fall jag) blivit immuna mot romantik? Om en man överraskar med blommor, säger vi inte då: Vad har du gjort nu då?
Eller om vi blir utbjudna på restaurang, antar vi inte då att mannen som står för gesten har varit otrogen? Sucker och rullar med ögonen om mannen kommer hem med räkor och vitt vin?
Det som anågs vara romantiskt förr tycker vi idag är ganska patetiskt, klyschigt och har hög yeak-faktor?
Jag menar, vem tycker att det är gulligt att bli bjuden på jordgubbar och champagne? Är det inte bara "slemmigt"?
Vad anses som romatiskt? Finns det fortfarande kvinnor som kan förföras med räkor och vitt vin? En serenad skriven enbart till sin ära? Jordgubbar och champagne? Ett varmt bad med rosblad överallt? Det är ju obehagligt, de fastnar ju överallt de där rackarna...
Har vi blivit för cyniska?
Min idé av romantik är nog de små gesterna. Fotmassage efter en lång dag på jobbet, ett inspelat avsnitt av ens favoritserie som man annars skulle ha missat av någon anledning (numer nedladdat). Den traditionella synen på vad som är romantiskt har inte utvecklats i samma takt som kvinnans syn på det hela...
En annan sak... om jag jag ska fortsätta på min min mer hysteriska bana, allt före de tre orden räknas inte? Är det en allmän uppfattning? Och vem räknas det inte för? Mig? Honom? Que?

I´m so fucked up

Såg en film om Freud i dag på lärarträffen. En svartvit tvåtimmare med dålig bild och ett väldigt sporadiskt ljud...
På Freuds tid kallade man psykiska sjukdomar för hysterior, från hysteria (latin) som betyder livmoder. Alltså överhängade kvinnor som led av dessa hysterior. Som kvinnan gestaltades på filmen, och andra gamla filmer är kvinnorna faktiskt ganska hysteriska. Dramatiska...svimmar, tar sig för pannan, suckar...
Inte undra på att kvinnor kallas hysteriska när de beter sig så där... Jag började fundera över om kvinnor fortfarande är lika hysteriska.
Först kom jag fram till att kvinnor inte är det längre. Efter ett par minuter fick jag ändra uppfattning. Vi kvinnor är fortfarande lika hysteriska, vi har bara förklätt hysterian. Istället för att uttrycka vår hysteria i det öppna, kallar vi det tjejkväll som egentligen är en pseudonym för terapikväll. Där paratar vi om våra odågor till män, pojkvänner, deras ovilja att binda sig, flytta ihop, inte ljuga för oss och alla andra saker vi kvinnor hakar upp oss på.
Vi får utlopp för vår frustration över att vår partner helt enkelt inte förstår oss eller inte lyssnar på vad vi säger.
Och vad jag kom fram till under filmen var att jag, precis som alla (nästan alla) kvinnor är hysteriska... Ok, hysterisk kanske är ett lite starkt ord, men i det här inlägget får det stå för "hang-ups", ängslan, ältande, orolighet, otillräcklighet osv.
Jag har under den senaste veckan pratat med mina flickor om det här jävla älskandet. Jag har fått samma svar från alla vilket är: "visst borde du få respons"
Jag vill inte höra orden sägas tillbaka, så länge han inte menar dem. Det värsta jag vet är när orden kommer för tidigt. Senast en pojkvän sa de där orden till mig, hade vi bara varit tillsammans i några månader, och han fick en utskällning. De där tre orden är otroligt viktiga, så de ska inte användas utan mening och känsla bakom. Men det är ju inte det jag begär, jag vill bara ha en lägesrapport. En fingervisning om hur han känner inför att jag sagt det, om jag är på rätt spår eller om jag är dead woman walkning... Hysteriska tankar från en hysterisk kvinna.

Those three words

Nu är det bara att vänta... Hur långt tid brukar man få på sig? En vecka? En månad? Enligt konstens alla regler måste jag ju göra slut om det inte kommer ett "jag älskar dig" tillbaka inom en viss tidsrymd. Jag är ärlig men känner mig... utplplånad på något vis... och sårbar... och i underläge. Konstigt känsla, men man ska ju säga vad sitt hjärta tänker, eller ska man bara säga det som ens hjärna tänker? Det som hjärtat ibland vill säga kan man ibland önska att man håller tyst om. Det hjärnan vill uttala är ju oftast mer genomtänkt än vad hjärtat har att säga. Invecklat det blev det där, som vanligt.
Att jag älskar igen och jag har sagt det helt på egen hand har aldrig förut hänt i min historia och är i alla fall ett gott tecken.... Hurvida det håller eller inte får tiden utvisa...Men hur länge orkar man vänta? Vänta på domen? Hur länge ska han överlägga innan man får ett svar tillbaka, eller kanske snarare är det så, att sen de tre orden uttalades, kanske förhållandet dömdes till elektriska stolen...? han vet bara inte hur han ska plädera för sitt svar...
Oavsett vad svaret blir.. om det blir "jag älskar dig också" eller "jag tycker om dig men är inte redo att älska" (klyschésvar men dock ett svar som man måste ta med i beräkningen) eller, "vi måste prata" så kan han väl inte få all tid i världen på sig att komma fram till ett svar? Någon form av respons vill jag ju ha... Eller kanske mer en lägesrapport... Han har ju fått en mycket klar lägesrapport från mig... och det är väl inte mer än varje flickas rätt att få en hint av svar tillbaka? Eller?

dead woman walking?