Jag lovar och svär

Att jag, Gro ska ta många steg framåt i livet under 2009!
Jag satsar på en bitch 2009 (nej, inte felstavat, det ska inte vara beach).
Är egentligen på samma ställe som jag va för tre månader sen. Jag lever i en tid som verkar stå stilla. Allt annat omkring mig rör på sig, fysiskt och geografiskt. Men mitt hjärta har ännu inte börjat slå och luften känns unken och syrelös.
Nyår kan ju vara en bra start på ett nytt liv. Jag är så trött på att vara ledsen att jag spyr snart.
Kul uppdatering va?
Nu ska jag ta en sobril och en penicillinkur och en huvudvärkstablett. Tacka fan för medicin mot livets alla sorger och besvär.
gott nytt jävla helvetesår!

Que?

Förvirringen är total...
Är så fruktansvärt förvirrad att det nästan (bara nästan) är roligt!
Jag vill må bra. Och jag mår ganska bra. Tror jag. Ibland. Ibland inte. Eller?
Jag som alltid alltid tidigare haft stenkoll på mina känslor och psyke är just nu ute på en rejäl cykeltur! Jag vet ju för fan ingenting!
jag kan inte ens svara på om jag mår bra eller inte.
Och jag som är en mycket förvirrad person i övrigt, har ju i alla fall alltid haft koll på mitt känsloliv. Och ibland när det har varit jobbigt har jag alltid haft en plan! Men nu har jag inte ens det! Hur förvirrande är inte det då tror ni?
Jag ser för tillfället tre vägar framför mig, men jag vill att någon ska tala om för mig vad vilken som är rätt!
Vart har min kvinnliga intuition tagit vägen? Om jag nu ens har haft någon... Magkänsla är ju alltid bra att gå på, men jag fattar inte vad den säger, och varför fattar jag inte? Eller är det meningen att jag inte ska fatta och varför är det i så fall så? vad är meningen med livet och hur fan ska jag veta det? Hur blev jag sån här? Det har jag ju aldrig varit tidigare, och varför är jag sån nu? Finns det en kosmisk mening med det, eller händer saker och ting bara utan att det finns någon som helst rim och reson? Är saker och ting förutbestämda eller skapar man sitt eget öde? Eller? Vilken väg ska jag ta?

skitstövlar och stövletter

Vecka 5... Egentligen vecka 6, beroende på hur man räknar.
I slutet på förra sommaren var jag odödlig, osårbar, stark, hoppfull och ett självförtroende som inte var av denna värld.
Jag kunde sitta hemma och filosofera över totalt ovidkommande saker som vilken tröja jag skulle ha på mig till festen nästa helg o.s.v. Allt var så okomplicerat! Kanske ytligt?
Här kommer den största klyscha ni har hört och det är nästa så jag kräks när jag säger det, men A gav mig en mening med livet.
Han gav mig djupare tankar, känsla och mål.
Nu är jag singel igen och längtar så frenetiskt efter den där bekymmerslösa prtyprinsessan igen. För jag vet att jag måste komma dit för att kunna komma vidare igen. Jag känner igen alla faser, gick ju igenom dem för inte alls så länge sen. Men den där jävla processen är ju så jävla lång! Och seg! Och förbannat jobbig och tråkig!

Först ska man sitta hemma och grina tills man spyr. Check!
Sen ska man börja orka ta sig upp och eventuellt gå till någon kompis och dricka kaffe, och grina där istället. Check!
Sen ska man intala sig att man är osårbar och odödlig och gå ut på krogen och dricka sprit tills man spyr, för att sen grina tills man spyr, för att man inser att man inte är redo för krogen än. Check!
Sen ska man ha en period av innesittande och sängliggandes ett tag för att man inte klarade av att gå på krogen utan att grina. Check!
Sen ska man ut på krogen igen och söka upp en snygg kille att ha totalt meningslöst sex med. Inte för att man vill, för det vill man inte, man vill bara ha sin skitstövel tillbaka, utan "bara för att". Check!
Och som om man inte mått tillräckligt dåligt, ska man upprepa denna gå-ut-på-krogen-och-försöka-känna-sig-odödlig-procedur ända tills man klarar av att inte grina.

När man kommit så långt, har det gått ca 2 veckor. Perfekt. Det är de längsta två veckorna i hela ens liv.
Sen är det meningen att man ska börja bli arg, och inte ledsen längre. Inte check!
Sen, mina vänner, börjar allt om igen! Ända tills odödlighetskänslan inte längre är intalad utan verklig.
Antal gånger av upprepad process beror på hur staka känslorna var, om ångest tillkommit som en liten extra krydda för att göra det hela ännu jävligare, hur livet ser ut i övrigt, och hur stor skitstöveln var som man blev dumpad av, och hur hans beteende ser ut.

Han kan vara den förstående skitsöveln och vill trösta, han kan vara ett riktigt praktarsel och spela på dina känslor. Han kan vara skitstöveln som inte bryr sig och verkar gå under jorden (den bästa av alla skitstövlar) och så har vi den där skitstöveln som inte kan lämna dig ifred och repektera att du vill gråta ifred!
Alla är skitstövlar om ni undrar. Här refereras alla män som skitstövlar, oavsett hur underbara de än må vara.

Jag har under en ofrivillig empirisk undersökning kommit fram till att den där skitstövlen som gjorde slut, ofta är en blanding av alla de ovanstående typerna. Men å andra sidan är inte vi kvinnor ett dugg bättre, vi beter oss också dumt och dåligt eftersom vi är sårade. Precis som män reagerar när de är sårade och ledsna. Är övertygadom att män säkert kategoriserat in oss kvinnor i olika typer av vad det då borde vara mer passande: skitstövletter.

Det finns de med stilettklack, som inte har någon pardon i sitt sätt över huvud taget. Sticker där det gör som mest ont. Det finns väl de som faller under kategorin kängor, som jag antar inte är ett dugg bättre.. Bara klampar på och över eventuella känslor. Sen borde det även finnas något som kallas för ballerinatypen. Den skulle väl då antas vara mer mjuk i sitt sätt... kanske inte riktigt lika hänsynslös som stiletten eller lika okänslig som kängan.

Men vad vet jag. Klockan är ju bara tre på natten. Men jag kan ju lika gärna yra om stövlar och stövletter istället för att försöka lösa frågan om cancer eller världsfreden, för där är jag helt chanslös.

Sov Gott! Nu blir det en tripp till medicinskåpet. Tro mig, det behöver jag.

Kanske

börjar det röra på sig nu?
Inte känslomässigt naturligtvis. Lika störd som tidigare, men med jobb och lägenhet... kanske inte så mycket med jobb, men med lägenhet..
Det rör alltså inte så jag jävla mycket på sig ändå om jag tänker efter...

So long, min vän...

Jag har i berusat och naivt tillståd sökt för mig värdelös kärlek
Han trodde den var sann
Jag har offrat tid till tankar, och med inbildad lycka av att ha gått vidare, egentligen bara gått vilse.
Jag har dränkt mitt samvete i vin
Jag har haft ångest
Jag har slösat min kropp på tillfälliga förbindelser
Han trodde det skulle bli mer än så
Jag har slösat vädelösa ord på betydelselösa män
Hans ord var ärliga
Jag har gett bort mitt hjärta och själ till en man som inte längre vill vara vid min sida

När andra säkert fantastiska män knackar på i livet, kan jag inte släppa
Jag väntar på att livet ska blåsa luft i mina lungor igen
Meningslösheten är överväldigande och livet är en kamp om lyckan
Jag hör fortfarande hans skratt, känner hans doft, ser hans sätt framför mig
Jag hör fortfarande hans sång
Även om han har slutat spela för mig, kan jag inte släppa...

Dead woman walking...

Ok... Ibland går det åt helvete.. Det är Ok. Det går över. Paniken, attackerna, gråten.. Allt går över. Jag vet att det gör det. Jag har varit där förr. Då trodde jag aldrig att jag skulle känna mig hel igen, men på något vis kommer man alltid över allt. Oavsett vad som händer så börjar man sakta men säker att leva igen, oavsett vilken tragedi man råkar ut för.
Det går över! Är vi där snart??

surte

Fan också... Han snodde "min" textrad... Simmat långt ut ifrån land. Precis så tänkte jag beskriva mitt sinnestillstånd. Men mister hann före, men med all rätt eftersom det är "hans" musik... Jag får väl försöka hitta någon annan liknelse... Surte-state-of-mind är ju ett annat sätt att beskriva hur det känns. Inte så många kanske förstår surte-fenomenet, men jag kan förklara: kaos. Den här helgen ska jag tillägna hjärtat, inte hjärnan. Jag ska inte grubbla, analysera, vända och vrida på varje ord, älta, fundera... Jag ska bara vara och känna efter. Lyssna till vad min kropp och själ säger till mig. När man kommer till den punkten att det inte längre hjälper att tänka, för att man kommer i alla fall inte fram till något, då har man kört fast. Då måste man bara släppa tankarna. Svaret finns inom en, det gäller bara att låta det komma upp till ytan...

Navigerar för fullt...

Vad blev det för kurs?
Har kryssat länge nu... och det vet ju alla (nästan) att det är ju en jävla omväg för att komma fram till målet.. höger, vänster, höger, vänster.... när man egentligen bara vill rakt fram!
Men ibland är det ju motvind.. och då får man kryssa fram bäst man orkar och vill.
Det har varit motvind länge nu. Då kan det vara svårt att hitta tiden att ta ut en bra och fördelaktig kurs.
Men nu tror jag att jag har hittat en bra kurs.. några grader hit, några grader dit. Lokaliserat grund och grynnor och andra stora sten och otäckheter som kan innebära läckage... Många olika faktorer spelar ju in för att man ska komma säker och torr i land. Väder och vind som jag inte har kontroll över kan mycket väl sänka skutan. Men man får väl göra sitt bästa och hoppas på följsamma vindar och ett gynnsamt hav...

----brassa storseglet!----

Time Out!

Time Out!
Höger? Vänster? Eller kanske rakt fram?
Ja vem vet... Zaida, någon?

bättring?

Nej...
snarare blir det bara värre.
Men jag har snart semester, eller snarare inget att göra=arbetslös.
Då förväntar jag mig att det blir lite bättre. Lite ledigt behöver alla männiksor.
LOVE

Romantik-immun?

Tittade på SATC nyss...
Serien har en del intressanta aspekter och funderingar kring singellivet och dejtinsituationer... Och det här med romantik. Har vi (kvinnor, eller i alla fall jag) blivit immuna mot romantik? Om en man överraskar med blommor, säger vi inte då: Vad har du gjort nu då?
Eller om vi blir utbjudna på restaurang, antar vi inte då att mannen som står för gesten har varit otrogen? Sucker och rullar med ögonen om mannen kommer hem med räkor och vitt vin?
Det som anågs vara romantiskt förr tycker vi idag är ganska patetiskt, klyschigt och har hög yeak-faktor?
Jag menar, vem tycker att det är gulligt att bli bjuden på jordgubbar och champagne? Är det inte bara "slemmigt"?
Vad anses som romatiskt? Finns det fortfarande kvinnor som kan förföras med räkor och vitt vin? En serenad skriven enbart till sin ära? Jordgubbar och champagne? Ett varmt bad med rosblad överallt? Det är ju obehagligt, de fastnar ju överallt de där rackarna...
Har vi blivit för cyniska?
Min idé av romantik är nog de små gesterna. Fotmassage efter en lång dag på jobbet, ett inspelat avsnitt av ens favoritserie som man annars skulle ha missat av någon anledning (numer nedladdat). Den traditionella synen på vad som är romantiskt har inte utvecklats i samma takt som kvinnans syn på det hela...
En annan sak... om jag jag ska fortsätta på min min mer hysteriska bana, allt före de tre orden räknas inte? Är det en allmän uppfattning? Och vem räknas det inte för? Mig? Honom? Que?

I´m so fucked up

Såg en film om Freud i dag på lärarträffen. En svartvit tvåtimmare med dålig bild och ett väldigt sporadiskt ljud...
På Freuds tid kallade man psykiska sjukdomar för hysterior, från hysteria (latin) som betyder livmoder. Alltså överhängade kvinnor som led av dessa hysterior. Som kvinnan gestaltades på filmen, och andra gamla filmer är kvinnorna faktiskt ganska hysteriska. Dramatiska...svimmar, tar sig för pannan, suckar...
Inte undra på att kvinnor kallas hysteriska när de beter sig så där... Jag började fundera över om kvinnor fortfarande är lika hysteriska.
Först kom jag fram till att kvinnor inte är det längre. Efter ett par minuter fick jag ändra uppfattning. Vi kvinnor är fortfarande lika hysteriska, vi har bara förklätt hysterian. Istället för att uttrycka vår hysteria i det öppna, kallar vi det tjejkväll som egentligen är en pseudonym för terapikväll. Där paratar vi om våra odågor till män, pojkvänner, deras ovilja att binda sig, flytta ihop, inte ljuga för oss och alla andra saker vi kvinnor hakar upp oss på.
Vi får utlopp för vår frustration över att vår partner helt enkelt inte förstår oss eller inte lyssnar på vad vi säger.
Och vad jag kom fram till under filmen var att jag, precis som alla (nästan alla) kvinnor är hysteriska... Ok, hysterisk kanske är ett lite starkt ord, men i det här inlägget får det stå för "hang-ups", ängslan, ältande, orolighet, otillräcklighet osv.
Jag har under den senaste veckan pratat med mina flickor om det här jävla älskandet. Jag har fått samma svar från alla vilket är: "visst borde du få respons"
Jag vill inte höra orden sägas tillbaka, så länge han inte menar dem. Det värsta jag vet är när orden kommer för tidigt. Senast en pojkvän sa de där orden till mig, hade vi bara varit tillsammans i några månader, och han fick en utskällning. De där tre orden är otroligt viktiga, så de ska inte användas utan mening och känsla bakom. Men det är ju inte det jag begär, jag vill bara ha en lägesrapport. En fingervisning om hur han känner inför att jag sagt det, om jag är på rätt spår eller om jag är dead woman walkning... Hysteriska tankar från en hysterisk kvinna.

Those three words

Nu är det bara att vänta... Hur långt tid brukar man få på sig? En vecka? En månad? Enligt konstens alla regler måste jag ju göra slut om det inte kommer ett "jag älskar dig" tillbaka inom en viss tidsrymd. Jag är ärlig men känner mig... utplplånad på något vis... och sårbar... och i underläge. Konstigt känsla, men man ska ju säga vad sitt hjärta tänker, eller ska man bara säga det som ens hjärna tänker? Det som hjärtat ibland vill säga kan man ibland önska att man håller tyst om. Det hjärnan vill uttala är ju oftast mer genomtänkt än vad hjärtat har att säga. Invecklat det blev det där, som vanligt.
Att jag älskar igen och jag har sagt det helt på egen hand har aldrig förut hänt i min historia och är i alla fall ett gott tecken.... Hurvida det håller eller inte får tiden utvisa...Men hur länge orkar man vänta? Vänta på domen? Hur länge ska han överlägga innan man får ett svar tillbaka, eller kanske snarare är det så, att sen de tre orden uttalades, kanske förhållandet dömdes till elektriska stolen...? han vet bara inte hur han ska plädera för sitt svar...
Oavsett vad svaret blir.. om det blir "jag älskar dig också" eller "jag tycker om dig men är inte redo att älska" (klyschésvar men dock ett svar som man måste ta med i beräkningen) eller, "vi måste prata" så kan han väl inte få all tid i världen på sig att komma fram till ett svar? Någon form av respons vill jag ju ha... Eller kanske mer en lägesrapport... Han har ju fått en mycket klar lägesrapport från mig... och det är väl inte mer än varje flickas rätt att få en hint av svar tillbaka? Eller?

dead woman walking?

Någon att stå still med..

Ibland vill man bara stå still med den man tycker om... och jag vill stå still med Andreas...
När det inte finns någon rastlöshet eller frustration över att det måste "hända" något i förhållandet. När man är nöjd med att bara "vara" med den man är tillsammans med. Det är en underbar känsla av att ha hittat rätt...
Det finns inga frågeteckan, man känner sig bara tillfreds av att vara tillsammans och njuter av att vara lycklig...
Skynda långsamt är ett bra koncept. Det ger en tid att hitta varandra och sig själv i relationen. Den här gången har jag verkligen skyndat långsamt. Vi tycker om varandra jättemycket, men vi bor inte ihop, har inte ens bytt nycklar. Men vet ni vad? Det gör mig absolut ingenting, tvärtom, det ger mig lugn. Det betyder ju inte att vi tycker om varandra mindre för att vi inte har flyttat ihop eller planerar vår framtid som om den vore gemensam... Allt kommer med tiden, och att "se tiden an" som annars var ett så hatat ordspråk i min värld är faktiskit riktigt bra...
Det finns ju dem som flyttar ihop och förlovar sig inom ett halvår, och det behöver inte vara fel. Man gör det som känns rätt, och det är individuellt. Det finns ingenting som säger att det håller längre bara för att man väntar och tar det lite piano, lika lite som det är några garantier för att det kommer att hålla bara för att man har villa, volvo och vovve inom tre månader...
Jag har alltid trott att om det är rätt, då dår det fort! Då har man hela paketet i ett naffs!
Nu har jag bytt prespektiv... Det kan vara lika rätt att bara tycka om varandra utan alla dessa attribut och måsten, om inte ännu mer rätt...Alla dessa saker som förväntas hända i ett förhållande tycker jag är jobbigt, ett slags nödvändigt ont. (förlovning, flytta-ihop-procedur osv.) Jag ser det nog som en press och att det ska vara så. Jag vill att det ska falla sig naturligt, och med Andreas känns allt naturligt och jag känner ingen som helst press från honom. Han har inga orimliga krav eller föreställningar om hur det "ska vara". Det är tur att vi alla är olika, men jag har haft tur som har hittat en man som är lik mig i den här snårskogen med allt tyckande hit och dit. Jag mår bra...

Blue pill, or red pill?

Jag vänder ut och in på mig själv, jag kämpar febrilt för att vara alla till lags.
Det känns som om jag förlorat mig själv helt och hållet. Många säger till mig att jag är inte mig själv längre, "du är så annorlunda när hon är med" "du är inte dig själv när han är med" "du är tillbakadragen när han är med" "du flamsar när hon är med".

"Du har skalat av nästan hela din personlighet"

Jag försöker så mycket, jag är så rädd för att inte vara till lags att jag blir mer och mer intetsägande. Mitt jag börjar anta en gråaktig ton... ju mer intetsägande desto färre fel gör man väl... Är det inte så? Om man är tyst säger man ju åtminstone inte fel saker...

Det spelar inge roll hur mycket jag tänker på vad jag säger eller hur jag säger det, så blir det fel.
Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker tänka efter före, för att det inte ska bli fel.. så blir det fel i alla fall..
Det spelar inge roll hur mycket jag än försöker modifiera mig själv, göra om, ta bort egenskaper jag vet inte är önskvärda, lägga till med saker jag vet uppskattas, tycka om eller ogilla de rätta sakerna, diskutera de rätta ämnena, ha de rätta ambitionerna... Jag misslyckas i alla fall.
Jag verkar vara otillräcklig i alla relationer jag tar mig för.

Det enda jag verkar lyckas med är tentorna i skolan, men vem kan vara lycklig över ett VG i tid och evighet?
Hur i helvete blev det så här?
Vart finns svaren? Vad är rätt?
Jag vill inte vända ut och in på mig själv längre... jag vill veta vad som händer om jag tar det röda pillret.. och vad som händer om jag skulle ta det blåa...

Always in the rain

Varför blir man alltid sams i regnet? Alltid i regnet...
Han/hon kom gåendes i regnet.. alltid i regent... Varför?

Våren...

Just i dag är det vår i alla fall... I morgon är det väl snöstorm, drivis och 20 grader kallt!
Det är underligt vad lite sol och fågelkvitter kan göra för humöret! I dag har jag och moster druckit kaffe i skärgårn, njutit av solen och räknat gula bilar. Ännu mer underligt är att det verkar finnas så många fler gula bilar på våren och sommaren än under resten av året.

Längtar efter de där ljumma sommarkvällarna, när det räcker med att ta med sig en tunn kofta när man ska ut på kvällen, nattdoppen, grillfrster ända fram till morgonen, ljust dygnet runt, varma sommardagar med glittrande vatten, stekheta klippor, flipflop istället för strumpor och skor... tunn klänning istället för jeans och jacka..
Förhoppningsvis bara några få månader kvar... Längar efter att uppleva sommaren med Mister... Tror han är en riktig badpojk. Precis vad jag behöver! Ett blötdjur till pojkvän =) Kan bli ganska tråkigt att bada själv... Mitt blötdjur till kusin är ju inte alltid hemma och håller mig sällskap.

Kan i och för sig bli en ganska tråkig sommar eftersom den här lilla fröken förmodligen kommer att bada mer i jobb än i det glittrande vattnet.. men men... Värmen och solen får man ju i alla fall gotta sig i trots att man jobbar.

Puss på er och njut av solen medan den är framme!

Förnuft efterlyses... som vanligt

på fyllan..
varför verkar man ständigt tappa bort det där sunda förnuftet när man är på fyllan??
jag vet inte...
Mr Mister.... varför blir det alltid så fel?
Jag tycker om honom så in i norden mycket, men varför blir det alltid så fel? Kanske för att man är så in i norden rädd för att det just ska bli så fel?? Jag vet inte...
Jag vill va med honom... jag tycker om honom så mycket att det gör ont ibland...
Tillsammans med honom ser jag en framtid.. en framtid med möjligheter och lycka.. Men varför i helvete ska allt va så komplicerat?
Ja ja, det är väl så det ska va antar jag. Livet ska va inte alltid vara lätt. Det gäller att se tiden an, och säga JA till livet!

Zaida efterlyses... som vanligt.

Alla kan vi behöva en Zaida då och då... ibland mer ofta än vanligt. Jag tycker det har varit många efterfrågningar efter en Zaida på sista tiden... Ingen jag känner (inklusive mig själv) är ju vaken synsk eller tankeläsare... Tala klarspråk så undviker man missuppfattningar!

Påsken va en katastrof, som vanligt. Långfredagen va som den heter.. Låååång!
I alla fall på natten, vilket egentligen är påskafton, men den var lång den med!
Hela min bekantskapskrets pikar mig för min totala black-out-fylla i fredags. Jag vet verkligen inte vad som hände. Efter en flaska vin, som faktiskt inte är så mycket, fyra-fem glas beroende på storleken på glasen och en öl kunde fröken inte stå på benen längre. Men glad i hågen (innan flaskan med vin bestämde sig för att slå mig i huvudet) åkte vi till Varvet. Där gick fröken tydligen raka spåret till toaletten, låste in sig och spydde i en timme eller så. (Detta har jag inget minne av). Tur för mig att jag hade änglavakt i form av Frida som fick ringa taxi, åka hem med mig, mer eller mindre bära mig upp till lägenheten och lotsa mig till badrummet. Där hade jag och toastolen ett lååångt förtroligt samtal som varade ända fram till morgonen.
Utan Frida hade jag förmodligen spenderat natten på hotell Gripen.. och det hade inte varit så roligt....
Ibland slår det fel.. man kan ju tycka att man har lärt sig när man är fyllda 25 år... men ne då.
Men jag får öva vidare till helgen då Moster fyller år och det vankas mat och vin.. igen! Hoppas det går bättre den här gången.

Börjar få lite tentaångest också.. det märks för lägenheten börjar bli ovanligt städad...

Tasch och Spajk på er!

Välkomna till Värmland!

Ska ni vara, frölundaiter!
Vi ska ta emot er i en arena som har en fungerande klocka, alla tekniska modernigheter som kan behövas för att kunna arrangera en match i elitserien. Vi ska inte bete oss som idioter och kasta in glasflaskor på isen så hela jävla skiten måste spolas om.

Jag blir så trött...
Jag skulle lätt (nja, lätt och lätt, nej. men lättare) kunna acceptera en förlust om den vore solklar. Men nu va den inte det och jag blir VANSINNIG!

Så här ligger det till:
Med fem sekunder kvar hade FBK tekning. Pucken hamnade nere i hörnet och slutsignalen tjuter. Problemet är bara att slutsignalen gick på tok för tidigt!
Frölundaspelarna slutade att spela, medan Mikael Johansson gjorde ett myyycket vackert mål efter att Kåberg rensat upp lite =)
Johansson gjorde mål helt klart före de ordinarie fem sekunderna var slut.
Enligt mikrofonen vid sekretariatet var det tid kvar på klockan när pucken gick i mål.
Efter mycket om och men dömde Andersson spel med TRE sekunder kvar på klockan.

Ja förstår inte... Verkligen ingenting. Målet blev bortdömt eftersom slutsignalen gått. Ändå dömer Andersson spel i tre sekunder till, men målet är fortfarande bortdömt, eftersom matchen är slut. I min värld spelar man inte ytterligare tre sekunder om matchen är slut, men så gör man uppenbarligen i Frölundaborg.

Slutsignalen gick efter 3 sekunder, alltså ett par sekunder för tidigt. För att citera min lika upprörda kusin Frida:
"i en modern värld går slut-signalen automatiskt samtidigt som klockan slår 20:00, men i o med att Frölundaborg är en av de få som inte renoverats på 100 år så är det fortfarande en snubbe som sitter o ska trycka på knapp samtidigt som klockan slår 20:00, men det hände ju inte här, han var 3 sekunderför tidig. Och däri ligger frågan: ska man lyssna till slut-signalen i ett sånt läge, eller ska man titta på klockan det finns ju inga regler för det Fördet SKA JU INTE HÄNDA!!!"

fem sekunder kvar av matchen.... Målet kommer efter fyra sekunder.... Slutsignalen går (enligt Andersson, eftersom han dömer att det är tre sek kvar att spela) efter två sekunder...
Que?

Mummelgruff....
Välkomna till Värmland på påskafton!

De vuxnas lekar

Är ofta utifrån det naturliga barnets jagstruktur. En objektiv analytisk diskussion är ofta utifrån den vuxnas jagstruktur.
Det blir fel i kommunikationen när man sänder budskap från det naturliga barnets jagstruktur till en annan persons kritiska vuxnas jagstruktur.
(Jag förstår att de flesta inte fattar vad jag pratar om som inte läst om jagstrukturer och psykologi).
Inte konstigt att vi ibland inte förstå varandra. Tror inte det handlar så mycket om manligt och kvinnligt språk, mer om budskap sända från en struktur, tas emot av en annan persons struktur, men det sända budskapet tas emot eller var kraftigt missriktad till fel struktur.... Snurrigt som vanligt... Men har man fattat grejen förstår man varför vi ibland pratar förbi varandra.
Jag måste börja rikta mina budskap lite bättre.. Och hoppas att de tas emot av det tilltänkta jaget hos den andra personen. Men fan vad det är jobbigt... Eller det kanske snarare handlar om att få iväg ett budskap, punkt! Sen när blev jag en sån intesägande person?

Varför?

Man ska akta sig för att önska sig saker, de kan mycket väl slå in...
och när de väl gör det, då är man förmodligen på en helt annan plats än vad man var när man önskade... Blev invecklat som vanligt. Kontentan: Önska försiktigt!
Må gott

Nu är det kvällen och jag laddar för fullt inför kvällens match mellan Färjesta och Frölunda...
Nu jävlar! Hoppas att det går bättre den här gången... 35 sekunder my ass!!! Tyvärr har vi ingen Jensen med oss med den största och högsta pipan i dag, men vi flickor får väl klara oss ändå! =) Folkhopen brukar ju trots allt skingra sig även för min lilla röst mot tredje perioden! Tyvärr har jag en jäkla träningsvärk i armarna, så jag vet inte hur jag ska orka stå och hoppa och skrika och klappa händerna i två timmar, men det ger sig nog!
Puss till Påsk!

Kom hem, glad och med massa energi eftersom Färjesta slog gubbarna från gbg!
Slog mig ner framför datorn... till "It´s complicated" Va? Varför ens skriva så när det inte är så? Morrr...

Min Mister har börjat blogga!

Japp, helt sant!
Tycker det är jätteskojjigt! Lite ovanligt med killar som bloggar på fritiden. Annars är det nog mest kvinnor som har behov av att blogga, skvallra och delge sina åsikterpå det här viset, så länge man inte heter Perez Hilton då förståss! Tycker det ska bli spännande att se vad han har att säga om livet! Så nu flickor får ni en till blogg att kika på, länkar hans sida där alla andra är länkade. (Vet att du GoseIda kommer att vara sååå nyfiken *s*).

Fler nyheter är att jag äntligen kommit igång med träningen. Har varit igång i en vecka ungefär och det känns helt jävla underbart! Det va så länge sen jag kom igång med det på riktigt. Man blir så mycket piggare och får så mycket mer energi, och det kan jag behöva! (Dock inte på kvällarana, det är ju fortfarande stört omöjligt att sova då!).
Dessutom har jag lovat Mister att jag ska börja springa med honom.... Hmm... det vill jag lova kommer att bli en syn för gudarna. Jag har extremt dålig kondition. Har aldrig någonsin idkat denna idiotiska träningsform. Men men, det är väl aldrig dumt att prova något nytt och utmana sig själv då och då.

Fick nyligen inbjudan till klassfest också! 10 år sen vi gick ur 9:an... Åren går och vad har man gjort egentligen? Man får sig en tankaställare.
Visst har jag jag haft kul i 10 år men sen då? Jag har tagit mig genom gymnasiet och efter mycket om och men med ganska bra betyg. Lyckats ta mig in på universitetet och klarat mig hittills. Jobbat på restaurang, café, jobbat på anovo, casco, maxi, sålt prylar som telefonförsäljare, varit seglingsinstruktör, vikarierat som lärare på mellan och högstadiet, kulissmålare och en massa andra korttidsarbeten...
Har aldrig bott i en och samma lägenhet i mer än ett och ett halvt år sen jag flyttade hemifrån när jag var 15. Det säger ju en del om en som person. Jag är nog en gansla rastlös själ...
Undrar när jag ska hitta någonstans att stanna upp och stå still...

Skottdagen!

Och inte har jag friat! Nu får jag snällt vänta i fyra år innan jag får möjligheten igen.
Mister tyckte att det skulle passa om åtta år, men om vi fortfarande är tillsammans om fyra år, och vi fortfarande inte pratat om så mycket som en tillstymmelse om giftemål, då är det fan på tiden! Jag blir ju inte direkt yngre och man kan ju inte vänta huuuur jävla länge som helst.
Om jag skulle få för mig att fria om fyra år, då är jag 29... och det går ju inte i en handvändning att planera och fixa inför ett bröllop, så det kanske tar ytterligare ett år eller två efter själva frieriet... då är jag ju över 30! Tänk då om jag skulle vänta ytterligare fyra år.. nä fy fan det går inte!! :-)
Men det är allt en jävla tur att det är hela fyra år kvar! =)
Undrar hur många kvinnor det finns därute som friat i dag, och undrar hur många av alla dessa kommande äktenskap som kommer att sluta i skilsmässa? *sjunger* Always look on the bright side of life, la la, la la la la la la!
Nu är det dags för mig att sussa lite.
LOVE

Jag förflyttar mina trupper framåt...

Nu är det måndag morgon, klockan är 06:30 och jag har varit uppe en timme! Oförskämt pigg!
Hade stora förväntningen på helgen, i alla fall fredagen. Hade tenta i torsdags, var ledig i fredags, så fredagen bestod av att städa garderoben! Sen stod vin och mat hemma hos Moster på schemat! Vi hade jättetrevligt!! Planerna var att äta, dricka och sen gå ut på krogen och lyssna på blues. Det skulle visst vara jättebra, nån känd amerikan som flyttat till Norge.. Men nja, jag tyckte bluesen va bättre förra gången... För då va ju pappa med! *s* (Kan ju vara så att jag är lite partisk). I alla fall var kära mor och far redan där när vi kom dit, så vi fick dricka lite vin tillsammans!

Flickorna från i lördags! Synd bara att Moster aldrig kan hålla ögonen öppna!




Lördagen bestod av ett besök till Kil med mamma och pappa, en vän till familjen som nyss fått en liten söt dotter. =) Det va säkert 10 år sen jag träffade honom sist! Han har ny fru, (också amerikan!) som var mycket trevlig, en bedårande liten dotter, underbart hus.. Så lyckligt så lyckligt...
Efter den lilla utflykten bjöd the Delgogs på mat. Räkor, bläckfisk, nudlar, grönsaker. Smarrigt som tusan. Min Mister hade varit med och lagat maten. Så gott så gott!
Men sen va det roliga för den helgen slut! Det kan inte vara bra jämt. Jag och Mister blev osams, eller Mister blev osams med mig tror jag, och då blev jag osams med honom. Vuxet *s*
Tänker minsann inte vara den som ska vara resonlig och den vuxna jämnt. Det verkar ju inte direkt fungera, så man kanske skulle bete sig som en 3-åring tillbaka? Ja vi får se. Jag kör på den linjen så länge, orkar verkligen inte bry mig!
Men nu ska det bli skönt att äntligen få åka till skolan snart och börja en ny kurs. Underbart?!Eller kanske inte.... Jag har hört att det är en metodkurs till... Fy fan... Trodde det va psykologi jag läste, men nee... tydligen inte!
En bra sak är i alla fall att min underbara älskade Mumsa kommer hem i dag! DET, mina vänner, är heeelt underbart!
Until next time!

Fan ta dig Jonas....

Om inte processen sätter i gång innan torsdag....
Förlitar mig helt på Jonas i det här läget. Han säger att lärandet är en process, och han pånminner oss andra i studiegruppen ständigt...
Vi börjar bli rätt trötta nu, plugg varje dag, från morgon till kväll.... och så Jonas tjat och tjat om den där jävla processen! Han är ju turligt nog ironisk när han tjatar på om den där processen... svårt att återge en stämmning i skrift, som uppkommer när man umgås nästan jämt. Pluggar tillsammans, äter tillsammans, blir förbannade för att man inte fattar något tillsammans, en massa interna skämt, som t.ex: "Vänta på processen".
Enligt Jonas ska den komma igång, och det gör den oftast om man lägger sig ner i soffan och tittar på TV och slappnar av, så ska tydligen kunskapen bara sitta där i huvudet helt plötsligt...! Det är en process!! Va blir de??
Stina är lugn och intalar oss att det kommer att gå bra, Niklas är våran alldeles egen hacker-expert (och på dataprogrammet SPSS som vi alla måste lära oss).
Vi är några huvuden kort för tillfället, Linnea och Erika är hemma i deras hemstäder och försöker få gång processen på egen hand, men i morgon är vi fulltaliga igen! Skönt!
Nä, nu ska jag slöa ner mig i soffan och vänta på att den där jääävla processen ska komma igång....

Nja...

Ledsen, stressad men trött, känner mig deprimerad, ensam... Fast jag är ju inte ensam, har ju massor med vänner, men ändå... Ibland kan man känna sig som om man inte duger till någonting i världen. Dum och trög, ointelligent, ful och tråkig... Nja.. jag vet inte ja vad tusan meningen med det här livet är.. Kan det vara så att det är den snabbt nalkande tentan som ställer till det i huvudet?
Interbedömarreliabilitet? Validitet? Operationalisera? Box-plot-diagram? Va? Va fan? Vad är meningen?
Det är lördagkväll och jag kan inte koncentrera mig på något annat än alla jävla begrepp och det knyter sig liksom i magen varje gång jag kommer på något begrepp jag inte kan förklara på rak arm.. Prestationsångest? För stor press på mig själv? Nja.. kanske.
Ska nu återgå till att göra precis ingenting förutom att må illa och ha prestationsångest...
Fantastisk aktivitet så här på lördagskvisten...
LOVE

Tänkta tankar

Man vet aldrig vart livet för en...
Men man ska aldrig bara flyta med. Det finns alltid val i livet, och man ska alltid gå den vägen hjärtat väljer. Inte bara göra så kallade "smarat val". Jag tänker mig att många resonerar som så att de inte vågar välja att gå vissa vägar och hittar på ursäkter för att inte föja sitt hjärta, som "vad ska hända med huset/ekonomi/vännerna då"? "Hur ska jag klara mig då"? Man ska aldrig ge upp för lätt, men inte heller stånga sig blodig för att man gett sig fan på att det ska vara på ett visst sätt. Svårt att hitta balansen...
Man ska alltid fråga sig själv inför livets alla vägskäl -Vilket val kommer jag att må bäst av?
Våga sätta sig själv i främsta rummet och säga ifrån om man hamnar i en situation man inte är bekväm i. Att kunna älska sig själv till 100% och aldrig aldrig nöja sig med det näst bästa. Att själv anse sig själv vara värd det absolut bästa och aldrig tumma på den regeln..
Det må vara en klyscha, men varje individ är unik och älskavärd.... Tänkvärt.
LOVE

Lycklig...

Känner mig otroligt tillfreds med mitt liv för tillfället (men det är väl som sagt bara tillfälligt, optimist?).
Satt just och tänkte på året som har gått... Det började ju inte så bra. Osams som få med exet på självaste nyårsafton, och det blev ju aldrig egentligen nåt bättre efter det...Bara mer bråk som aldrig reddes ut. Det va väldigt mörkt under våren och en bit in på sommaren också...
Som tur är hade jag mina underbara vänner... Moster som lånade ut sin soffa under flera månader, paret Delgog och Andersson som tog hand om mig, pratade med mig och ställde upp varje dag... Skönt med vänner!
Sommaren blev ju inte så tokig som man skulle kunna tro med det bagaget. Men mot hösten kände jag att singellivet förvisso var roligt, men att jag nog trivdes bättre tillsammans med någon... Så jag bestämde mig för att avsluta alla flörtar till höger och vänster, som ändå inte skulle leda någon vart och vänta på att någon seriös dök upp... Aldrig trodde jag att han skulle dyka upp så fort, och vara så rätt...
I en liten stad känner alla alla och det är lite svårt att hitta någon "ny". Men jag lyckades...
Vi är förmodligen det mest otippade paret i den här stan, men det kanske är det som gör att det är så bra?
Timmsammans med min Mister känns livet underbart. Vi har inte varit tillsammans så värst länge, men vi verkar vara på samma sida av livet, vi vill samma saker, rädda för samma saker, längtar efter samma saker. Hans familj är underbar och redan första gången jag träffade dem va det som att komma hem.... Underbar känsla av att man hittat rätt på något vis...
Han är inte alls min "typ" men som jag konstaterat förut har det här med typer ingenting med verkligheten att göra.
Jag kan inte riktigt få nog av honom... han har allt jag vill ha. Och den listan är ju inte direkt kort.. =) Vi kan prata i timmar om allt och inget, ha långa diskussioner om saker man inte vanligtvis sitter och pratar om, vi kan flippa ur totalt och bara skratta, bete oss som två barn och bara vara barnsliga... Han har ett sätt att kyssa mig på som gör att det pirrar i hela kroppen. Han är underbar =)
Nu ska jag släpa min lyckliga kropp till min mister och krypa upp i soffan med honom och titta på film och äta godis.... Livet ser rätt ljust ut...
LOVE

Tasch, spajk!

Söndagkväll... äntligen hemma!
Har spenderat helgen i sthlm med min Mr Mister, hos hans bror med flickvän.
Vi har haft det jättebra. Misters bror och Mister själv är så otroligt lika i viss avseenden så man tror det är en och samma person! Många skratt under helgen har de blivit! Misters bror och hans flickvän är supermysiga båda två. Har bara träffat dem ett par gånger tidigare, med det känns som om jag känt dem i i flera år! Skönt med sådana människor!
I lördags släpade jag runt på Mister med bror på jakt efter Dubliners, trodde att jag hade fått en släng av väl utvecklat lokalsinne, men icke då... hittade inte, till slut tröttnade bröderna och tog kommandot. Vi hamnade alltså inte på dubliners... Vi hamnade igenstans faktiskt, yrade runt i stockholmsnatten tills vi åkte hem, men många skratt blev det under tiden!
Söndagen spenderade jag och Mister hos min bror som också bor i sthlm. Träffade lilla söta brorsonen för första gången i dag. Han är tre månader och ursöt!
Har haft en av de bästa helgerna på länge =)
Och inte ens lite osams har vi varit... inte det minsta! Nu är jag hemma och min Mister är hemma hos sig och det är sååå tomt helt plötsligt... svårt att helt plötsligt behöva gå och lägga sig själv! Vi har sovit tillsammans nästan varje natt i drygt tre månaders tid... blir så svårt att somna ensam då.. =(
Men det får gå det med. Får vänta med att gosa tills i morgon!
Den som väntar på nåt gott...
Osså mammagao.. verkar som det blev en bar helg till slut i allla fall? Va e det för snygg kjol från kolla anna? måste jag få se! köpte en skjorta därifrån i veckan, superläcker, som alltid med koola anna!
Ha en bra vecka nu godingar!
*PÖSS*

Fuller..i..fallera falleri...

*hick*
Va e de för fel med att ta ett..eller tre glas vin och en o annan öl när man äntligen lyckats ta sig igenom alla helvetiska tentor i slutet på en A-kurs?
Nog för att det bara är en A-kurs, inte direkt kärnfysik, men dock ändå, klarat alla tentor hittills är väl bra? Kan man få fira då eller?
ja.. så är det, slut på diskussiononen helt enkelt...
Gud va jag vill sova... äntligen är jag trött! Tänk om jag kunde somna också... det vore ju himmelriket...
*love*

Tillfreds...Eller?

Det går bra i skolan, skrev VG på förra tentan, har en underbar Mr att krypa upp i soffan med och som jag tycker så mycket om, har underbara vänner som jag älskar och som alltid finns till när man behöver. Min familj är lika underbar den. Mitt liv är fulländat.
MEN VA FAN ÄR DET DÅ?
Jag kan inte sova, grubblar mycket, känner mig ibland ganska orolig, lätt till gråt och känner mig ofta "känslig". Vad är det för fel?
Jag kanske skulle gå till en hjärnskrynklare? Nä... oh vad jobbigt... Kanske kommer fram till att jag är svårt psykiskt störd eller nåt...
Jag undrar vad det är för fel... Eller är det bara en period kanske? Har jag en livskris? Hur vet man att man har en livskris? Kan man ha en ålderskris kanske? 25-årskris? nej....
Nä, det tror jag inte, inte jag inte, inget knäcker ju mig.
Tyvärr ringer Annas ord i öronen på mig, "Jag trodde ochså att jag va stark, att det drabbar inte mig". Men så en dag stod hon där, depressionen var ett faktum. Men nej.. inte jag inte, jag är inte deprimerad. Mitt liv är ju fulländat! Eller?
Herregud... Den man känner bäst borde ju va en själv, men tydligen inte. Egentligen så känner man nog sig själv sämst... yrar som vanligt, men det är ju jag i ett nötskal, så pass väl känner jag mig i alla fall... Förslag någon?

En vanlig helg i lilla Hålan

Började väldigt bra med att min mormor "söp ner" mig på två glas vin...

Hade inte sovit på 36 timmar, eftersom jag hade haft tenta på fredagen och fick panik torsdag kväll... Ingen sömn den natten...

Skulle hem till min Mr Mister och mysa på kvällen, men kom inte dit förrän klockan va halv tio... Men jag tro inte det gjorde så mycket eftersom han hade besök...

Mer vin och en hemsk skräckfilm som jag fick dödsångest av.. Trevlig kväll... =)

Hela lördagen spenderade vi i sängen med en varsin bok... Mysigt. Läste ut Larssons kriminalroman, hur bra som helst. Den satte jag genast i händerna på Moster. Hon gillar ju sådana där böcker, så hon kommer att älska den här!

Längtar efter att få ägna mig åt del två så snart som möjligt.. ska bara fixa tentan först!

Lördag kväll spenderade jag med att dricka vin hemma hos Moster för att sen gå och gratulera Per som fyllde år. Sen bar det av till Jurassic Park... Vad jag nu skulle dit och göra, men Moster satte mig och sig själv i en taxi och så va det inget mer med det!

Söndagen hade jag önskat att jag spenderat sovandes hela dagen, men släktmiddag stod på schemat så det va bara att snällt gå upp vid tio. Egentligen inte så tidigt, men nog så tidigt om man är trött och aningens bakis!

Men jag har visst för mig att vi hade väldigt roligt i alla fall!

Jag tog ca 15 bilder... det här va den enda med liiiite skärpa.. naturligtvis på mig och Helena =) Ett och annat foto på en sko, dansgolvet, skogen, en och annan lyktstolpe (hade tydligen en fascination för lyktstolpar i lördags) och på Stefan... i alla fall tror jag att det va Stefan.. det syns inte så noga =) Man är ju en sådan mästerfotograf efter fyra glas vin! Det var några fler väl tänkta tankar som jag skulle dela med mig av till omvärlden, men jag måste återgå till tentaskrivandets underbara värld, så jag tror jag får återkomma...

Spriten räddar folk från sporten!

*love*

Jag kan inte sluta!

Läsa! =)
Vem hade kunnat tro att lilla jag skulle fastna i en kriminalroman?? Jag tycker ju inte ens om kriminalromaner, men nu kan jag knappt lägga boken ifrån mig!I natt vände jag och vred på mig så försiktigt så försiktigt så att inte min Mister skulle vakna och släcka lampan och säga åt mig att jag ska sova!
Det va ju han som köpte den till mig i julklapp... Så han får ju skylla sig själv att jag ligger och läser på nätterna =) Han får köpa sämre böcker till mig.
Det är så svårt att hålla koncentrationen på kurslitteratur när den där andra boken ligger och retas. Det är "Män som hatar kvinnor" jag läser ev Stieg Larsson... än så länge är den mycket mycket bra, så jag rekommenderar er att läsa den! Då får ni ett par timmar spektakulär underhållning.
Nu ska jag lägga undan skolan en stund och sjunka ner i min lilla kriminalroman.. får se när jag återvänder till nuet...

Älskar just nu

Ice age 2!!
"Klappa händerna och du får leva kvar"
"Utdöda är vi allihopa allihopa allihopa"
"Enastående ensamstående"
Har ni int sett filmen, SE DEN NU!!!
Jag och min lilla inneboende har sett den i kväll, såg den i dag för tredje gången! Men det är en sån där film man kan se hur många gånger som helst! Fick den av min Mr Mister i julklapp... han är för söt.. :-)
Min lilla inneboende ja.. Dottern till en av mina närmsta vänner har det inte så lätt i livet. Och fram till rättegång, mellan utredninger, möten på soc och frivård pratar vi, dricker te och äter varma smörgåsar...
Det ger en lite perspektiv på livet. Skönt att vara behövd också, och känna att man faktiskt gör något gott för en annan människa.
....vill ni veta en hemlis??
-Titanic har sjunkit, Titanic har sjunkit, Titanic har sjunkit!!!! (sagt av ett av orginalen i lilla hålan, samtidigt som han gick runt runt i en fontän... sjukt roligt...Fast ändå sorgligt...)

Har en myyycket stark ovilja till att sova också. Har sjukt svårt att sova. Och då menar jag inte att man ligger vaken en timme eller så, utan det handlar om ett par timmars sömn varje natt. Vad beror det på? Är jag sjuk? (sjukare än vanligt)
Brukar ju ha mina perioder där jag inte kan sova, men de brukar gå över efter någon vecka, och sen sover jag gott igen... men nu har det varit så här sen i början av december. Jag är inte deprimerad vad jag vet, är inte orolig över något... vad jag vet... Vad beror det på? va? va? va?
Mummelgruff.... yrar vidare i soffan en stund till... *love*

På begäran av min GoseIda

Så ska jag uppdatera mig lite..
Jag som annars tjatar på mina vänner som inte bor i lilla hålan att de ska uppdatera sina bloggar så jag vet vad som försegår i deras liv...
Så får väl jag göra detsamma!
Sista inlägget va ju inte så ljust.. för tillfället är det ljusare. Men ibland blir man ju lite filosofisk och ifrågasätter sin situation, och det måste man ju göra med jämna mellanrum, för att hålla sig levande och motivera sina val här i livet.
Är man lite nere är det ju lättare att bara ge upp, för att hålla sig själv flytande. Jobbigt att kämpa och blotta känslorna. Mycket lättare att sluta sig och gå inåt, istället för framåt och uppåt...
Men!
Går man den enkla vägen och gömmer sig kommer man aldrig vidare i livet och blir rädd för att försöka nå sina mål och bli lycklig. Mycket vist sagt... eller kanke inte.. Vad vet jag, jag är ju bara 25 :-)
Annars då... julhelgen va mysmys som vanligt. Underbart att ha min älskade Fida hemma hela julen... känns tryggt. Ingen julångest, ingen som drunkande i doppespadet, ingen som satte köttbullarna i halsen och ingen som spydde för att de mumsat i sig en hel paradis..
Nytt år också.. nya löften... som oftast bryts efter bara en eller två dagar. Själv har jag lyckats hittills.. men vi får väl se. Nyårsafton va en av de trevligaste tillställningarna jag varit på. Lugnt och stilla med mat, vin, trevligt sällskap och mycket skratt!

Så här söta är mina rara flickor.. Uppklädda och fina och redo att fira in det nya året!

Nu är det bara att återgå till vardagen.. mindre kul.. men ganska skönt ändå.
Hoppas alla får ett toppenår, det ska jag ha...