Blue pill, or red pill?

Jag vänder ut och in på mig själv, jag kämpar febrilt för att vara alla till lags.
Det känns som om jag förlorat mig själv helt och hållet. Många säger till mig att jag är inte mig själv längre, "du är så annorlunda när hon är med" "du är inte dig själv när han är med" "du är tillbakadragen när han är med" "du flamsar när hon är med".

"Du har skalat av nästan hela din personlighet"

Jag försöker så mycket, jag är så rädd för att inte vara till lags att jag blir mer och mer intetsägande. Mitt jag börjar anta en gråaktig ton... ju mer intetsägande desto färre fel gör man väl... Är det inte så? Om man är tyst säger man ju åtminstone inte fel saker...

Det spelar inge roll hur mycket jag tänker på vad jag säger eller hur jag säger det, så blir det fel.
Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker tänka efter före, för att det inte ska bli fel.. så blir det fel i alla fall..
Det spelar inge roll hur mycket jag än försöker modifiera mig själv, göra om, ta bort egenskaper jag vet inte är önskvärda, lägga till med saker jag vet uppskattas, tycka om eller ogilla de rätta sakerna, diskutera de rätta ämnena, ha de rätta ambitionerna... Jag misslyckas i alla fall.
Jag verkar vara otillräcklig i alla relationer jag tar mig för.

Det enda jag verkar lyckas med är tentorna i skolan, men vem kan vara lycklig över ett VG i tid och evighet?
Hur i helvete blev det så här?
Vart finns svaren? Vad är rätt?
Jag vill inte vända ut och in på mig själv längre... jag vill veta vad som händer om jag tar det röda pillret.. och vad som händer om jag skulle ta det blåa...