I miss good sex...

Har ni sett det där avsnittet av sex and the city där Charlotte blir en Samantha med sina Kappa Kappa Gammavänner? När hon över en (eller kanske tre) drinkar förklarar för dem att hon egentligen bara vill bli påsatt riktigt hårt, med huvudet som slår mot sänggaveln gång på gång?

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Men när jag väl, ehummm... är i den situationen kan jag inte låta bli att vilja ha den andra versionen av sex. Tillsammans med någon man verkligen tycker om och som betyder något. För så tycker jag nog att det är, sex är bäst med någon man har känslor för.
Men jag är ju känslomässigt störd och kan ju tydligen inte utveckla känslor för en man, även om Mr helt underbar, omtänksam, givmild, uppmärksam och allt sånt där tjaffs man vill ha helt plötsligt står där mitt framför näsan på en. Men neee... Om "han" inte kan få mig att vilja mer, vem kan då? Allt fröken Gro tänkte va, "hoppas till gud att han inte ringer" Alltså: känslomässigt störd.
(Som tur va ringde han aldrig, bara ett sms. Och killar idag verkar fatta vinken rätt sanbbt om man inte svarar. Hörde aldrig nåt mer från honom. Tack tack!)

Så hur ska jag då kunna hamna i ett förhållande, för att få det sexet jag egentligen vill ha, när jag inte är redo för ett nytt förhållande? Eftersom jag är känslomässigt störd, vilket jag har konstaterat redan ett antal gånger. Och fuckbuddy blir inte samma sak, även om det är bekvämt. En sån kan man ju tycka mycket om, vara bra vänner och ha supersex. Men neee.. vill inte det heller.

Vad återstår?
Kicka ut mina hjärnspöken, bli känslomössigt normal, hitta en välartad man att bli kär i och vips! Där finns det där braiga sexet! Men hur fan ska jag hinna med det innan jag blir apatisk?
Saknar inte sex, jag saknar bra sex. Eller ne, jag saknar jordskalvsbra sex.
Kanske har man varit för bortskämd tidigare vad vet jag, men jag anser att varje kvinna (och egentligen kanske man också) har bra till jordskalvsbra sex!

Japp, det va allt jag hade på hjärtat för tillfället!
So Long!