alla väggar bär till rasering och rakt in i hjärtat

En del går rakt in hjärtat...
Ibland bara vet man att man är förlorad...
Alla skyddsnät man skapat för sig själv, av ek eller inte, alla murar, alla undanflykter, alla tänkabara bortförklaringar är förgäves. Murar är till för att raseras, regler är till för att brytas. Det ska bara göras av rätt anledning. Ibland finns anledningen där, mitt framför näsan på en. Då är det bara frågan om man har modet att hoppa eller inte. Vara eller inte vara...
Fan, kan vara så att jag är fett jävla förlorad.
Alla muppar jag mött, alla vilse-i-pannkakan-killar, alla smaskare, stångare, novellmän, ynglingar, machokillar and so on, gör det svårt för mig att bara hoppa.
Men detta kan bara inte vara fel... Men jag har ju haft fel förr!
Damn!