Jag skulle säga att jag är en ganska söt tjej, och olika män (och kvinnor) i min omgivning har också sagt det. Alla oberoende av varandra, så jag kan mer eller mindre säga att jag fått det bekräftat. Jag har många rikitgt nära vänner, vilket också borde betyda att jag är snäll. Jag är inte rik, snarare fattig så det kan inte vara anledningen till min stora vänskapskrets. Så, min slutsats: jag är snäll och söt.
Det är en bra grund att stå på när man ger sig ut i dejtingdjungeln.
Men när man är i denna djungel av olika djur och växter...fikusar, chimpanser, ormar och liknanade, hur separerar man ormarna från drömprinsen? Är det rätt att sänka sin standard? Och i så fall när är det läge att göra det?
Får vem som helst gör det, och vad är mest fördelaktigt, söt och snäll eller snygg och sexig? Har den ena typen större jaktmark än den andra typen och därmed större rätt till att vara "kräsen"?
Något håller oss tillbaka, (och med oss menar jag alla som känner sig träffade, jag vet att det är en del) från att gå efter vad vi vad vi vill ha. För att vinna något måste man satsa. Det hela blir ju naturligtvis jobbigare när vi spelar med/på varandras känslor. Hjärtat är ju trots allt den största insatsen.
Våra liv är helt styrda av känslor. Rädsla, för att inte lyckas inom olika områden, hurvida det är kärlek eller karriär. Lycka, önskan om att må bra och ha ett gott liv, kunna känna sig tillfreds med sig själv och sitt liv. En tråkig upplevelse spelar direkt in på vårt humör och därmed våra liv i vardagen. En glad nyhet kan leda vårt humör i topp och då blir hela dagen en solskenshistoria. Och allt bottnar sig i hur personer, situationer, händelser framkallar olika känslor.
Så, om man vet vad man vill, ska man satsa då? Oavsett oddsen?
Jag är trött på att spela spel, jag är för gammal för att spela spel, trots min ringa ålder. Jag vet inte vad jag vill, men jag vet vad jag inte vill. Det är inget farligt i att ibland satsa sitt hjärta, så länge man är beredd på att förlora.
Och andra sidan är det inga fel i att komma hem till en tyst, trygg egen lägenhet med inget annat än sina egna tankar och dammråttor på golvet. Ingen att skylla på för att det inte är städat...
Livet är kort, underbart är kort... och det är den där underbara känslan vi alla söker skall infinna sig en längre stund snarare än en kort stund. Så...vad väntar jag/vi/alla på?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar