Vad vore livet utan vänner?
Ja ja, man vill ju ha den stora kärleken, familjen är viktig, det är ens eget kött och blod, bla bla bla..
Kött och blod i alla ära, men kom igen, man kan ju inte snacka om vad som helst med mormor!
Mitt liv skulle inte se ut så här, jag hade den stora kärleken...trodde jag... men ack så fel en tös kan ha.
Och vad skulle jag ta mig till utan alla mina underbara vänner?
Jag kan skratta mig mycket lycklig som har så många fanatstiska, kärleksfulla, lojala, omtänksamma och jag måste ge det till dem, uthålliga vänner.
När man går igenom en jobbig tid, oavsett vad det jobbiga beror på, står de där, i vått och torrt och lyssnar, sympatiskrattar, sympatigråter, blir troget upprörda när det är på sin plats att bli upprörd. Tar hand om en, håller om en när man bara vill gråta, eller bara nickar medhållande när man bara vill spy galla helt enkelt.
Utan er, mina fantastiska flickor, skulle jag aldrig klarat mig så bra som jag gjort. Utan er skulle jag inte kommit hälften så långt som jag gjort. Utan er, skulle mitt liv vara hopplöst tomt! Ni har varit helt fantastiska och ett enormt stöd för mig, och tack vare er känns världen lite mindre ensam.
Puss på er, älskar er!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vet du vad gumman... Det är för att du är i allra högsta grad älskvärd som vi står där. Jag älskar dig av hela mitt hjärta vännen!
Elisabeth
exakt...Man vet vilka som är ens riktiga kompisar är, när det blåser hårt och kallt...vem som står i lä för dig...stöttar dig och kan insperera och motivera dig till att må toppen..kramiz...
Skicka en kommentar